Trappen var täckt av tunn genomskinlig is och fallet blev hårt. Jag vet att jag hann tänka ”hoppas ingen såg mig” just innan jag försökte få grepp om eventuella skador. Lite öm här och där men inget brutet. En bra start på dagen ändå och trots allt. Det kunde ha varit värre!
Nu sitter jag här med morgonkaffet, aningen snett på stolen för att avlasta min något ömma rumpa. Nyheterna handlar mest om krig och jag tar del som i ett försök att hitta något hoppfullt i flödet. Det finns där såklart, i så mångas försök att hjälpa flyktingar och modiga sätt att försöka säga nej till krig. Samtidigt är det så svårt att skymta en lösning. Många av de värden vi talat om, barns rättigheter och allas lika värde skändas. Jag tror mig veta och förstå att allt det kommer att blomma igen men vägen dit känns lång.
Det andra världskriget hade slutat för tio år sedan när jag föddes. Pappa berättade noga för mig, han ville att jag skulle förstå vilket lidande det hade fört med sig. Nog lyssnade jag och nog var de bilder han visade för mig otäcka men det var ändå långt borta och för länge sedan. Just då fick jag en känsla av att så dumt skulle vuxna aldrig mer bete sig och inte kunde jag ana att krig skulle fortsätta att finnas som en tänkbar lösning på konflikter under resten av mitt liv. Just den där frågan ”hur kan människor göra som dom gör” kom att finnas med mig och inför olika förklaringar fann jag mig ofta tänka ”ja just det, men ändå…”
Just nu känns promenaden till jobbet som en utmaning. Kan jag ens gå utan att halta? ”Man kan allt man vill”, varifrån kommer alla dessa små sanningar som poppar upp i mitt huvud, klart man inte kan allt man vill. ”Det kunde ha varit värre” ja, jag vet, svarar jag rösten i mitt huvud. Nästan allt kunde ha varit värre men somligt är illa nog för att vara ett problem. ”Problem är till för att lösas”, nej så kan det väl ändå inte vara, problem skapas av olika fel och ibland, alltför ofta, finns den mänskliga faktorn med som förklaring.
Vi ville ju lämna över en vacker värld till barnen och barnbarnen. Även om vi inte alltid förmått så mycket hoppades vi väl att summan av våra handlingar skulle vara en allt godare värld. Bilder av hoppfullt lekande glada barn bubblar i mitt huvud och kanske var det där äkta och sanna som var drivkraften. Om jag nu ska gå i pension, jo så är det och så får det väl vara, så inte går jag i pension från den där strävan att bidra till en bättre värld. Jag vill bidra efter förmåga, ska bara vara lite försiktig med isiga trappor.
Min fru erbjuder skjuts till jobbet men jag svarar att jag kan gå. Jag vet att hon anser att jag är envis och nu mer en envis gubbe. Alla människor vill kunna göra saker och en del är dessutom kloka nog att då och då be om, och ta emot, hjälp. Just det där senare har jag svårt för. Det är konstigt för jag vet ju att människor vill hjälpa andra och mår väl av att göra så. För många barn är skolan så svårhanterlig att de är helt beroende av hjälp för att kunna göra det som förväntas. För många barn är det svårt att be om den där hjälpen då dom har svårt att veta hur hjälpen borde se ut. Bönen om hjälp tar sig andra uttryck än i välplanerade förslag.
Jag inser såklart att det finns en punkt då även jag skulle be om hjälp. Tänker på alla som ber om hjälp utan att få den just om jag lyckats få på mig skorna och tar sikte mot Skepparegatan. När jag börjar min något långsamma promenad dyker andra ord upp för mig. ”Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli kastad i havet.”
Nog är det synd om många människor men när vi gör barn illa är det inte bara en skugga som drar förbi. Det blir ett mörker att bära för lång tid framåt.