Kotten tittar på mig som ”där ser du då”. Visst jag ger mig, jag kan ändra mig även om det tar emot. Att kunna lära sig nytt och ändra sig är ju i grunden en god förmåga. Att vilja ”ha rätt” utan att faktiskt ”ha rätt” är ingen klok, men ack så vanlig, inställning.
På radio pratas om krigets ”lagar” och sedan i ett annat inslag om gängens ”lagar” som tidigare inte tillät dödande av närstående. Det tycks mig innefatta ett hopp om att någon sorts lag ändå ska kunna litas till hur illa det än är. Det där definitiva ”du skall icke dräpa” jag växte upp med tycks nu vara något ouppnåbart eller rent av ett naivt rättesnöre. Jag trevar efter det där ”snöret”, som en blind, får tag i min kaffekopp och den får duga en stund. Rätt och fel, ont och gott, allt har blivit en fråga om åsikt och perspektiv.
Som barn förväntas man göra gott och lära sig skilja på rätt och fel. Vuxna kunde bli mycket upprörda när man inte gjorde rätt. När den upprördheten, som var del av uppfostran, inte var nog kunde vuxenvärlden lägga till lite söndagsskola, fostrande sagor och en bild av att bara den som varit snäll skulle få julklappar. Om nu tomten hade den makten i dag undrar jag vilket rättesnöre han skulle utgå från. Tror nog att jag även fick berättat för mig om ett paradis dit bara dom goda kunde komma. Att vara god kunde då förstås utifrån att man följt budorden och inte några andra undantagslagar. Som barn uppfattade jag det där med att vara en god människa som en stor utmaning. Ja du vet, redan som barn vet man ju sina egna tankar, som inte alltid är helt rätt, men mindre om att alla människor tänker liknande saker. Jag minns ändå att där med att känna trädet utifrån frukten som något tröstande även om mina dåliga handlingar ibland gjorde det svårt att somna på kvällen. I värsta fall kunde jag gråta i min nalles slitna päls för att sedan somna i hans trygga famn. När jag nu sitter med min kaffekopp kommer jag att tänka på att väldigt många människor måste ha svårt att somna hur nogsamt dom än stoppat undan sina rättesnören, eller?
Det gemensamma har vi förlorat, olika saker är rätt i olika grupperingar. Gemensamma perspektiv saknas och förmågan att sätta sig in i andras perspektiv tränas inte medvetet vilket borde vara en viktig del i bildning. Ändå talas nu bara om matematik och svenska. Det är inte skärmarnas fel att svenskan bland en del elever är dålig, det är segregationens fel och att lära sig ett främmande språk perfekt tar tid. Det måste ses som en tillgång att ha ett språk med sig och vi kan inte ha det så att alla betyg påverkas av just förtrogenhet med det svenska språket. Alla människor har en tendens att uppfatta betyg som ett personligt omdöme om sig själv som människa. Inte ens vuxna har lätt för den saken efter lönesamtal.
Själv har jag alltid varit rädd för att inte duga, tänker jag och tar en klunk ganska kallt kaffe, att mätas och bedömd. För just det vill vi människor, vi vill duga och inkluderas! Vi vill passa in, tills vi ger upp. När någon ger upp kommer den ofta att vilja slå tillbaka mot det som framtvingat uppgivandet för det gör ont att ge upp! En del människor är tryggare i sitt dugande men vi andra fortsätter att försöka. I någons ögon vill jag duga! Viljan att passa in någonstans kan möjligen ibland överträffa viljan att göra gott och rätt.
Du har det bra du, mumlar jag liksom för mig själv men egentligen till kotten samt råkar tappa en bit ost liksom oavsiktligt. Du bara är och gör som du gör. Du är varken ond eller god! Du vet inget, svarar kotten liksom telepatiskt eller hur hen nu gör, jag försöker hela tiden, vill ju gärna få lite mat ibland men du kan ju inte förvänta dig att jag ska hämta tidningen eller vifta på svansen när du kommer hem! För övrigt ser jag till att inga kluvna tungor finns i detta ”eden”, fred på jorden är väl ändå människors sak. Dessutom, nu ser hen rakt på mig, stämmer väl det där du mumlade även på dig, ”du bara är och gör som du gör”.
Nu undrar min fru varför jag sitter i höstkylan och mumlar. Jag svarar nått om rättesnöre och lite trevande något om att duga. Min tålmodiga fru skakar uppgivet på huvudet. Du duger, säger hon, men lite knepig är du allt!
Löven får vara kvar, som näring eller nått att somna i.