Såsom svanar håller de fast vid sin partner och ofta livet ut. Nu smyger dom in i trädet utanför med små kvistar. Ibland stannar dom upp för att liksom försäkra sig om att inget har sett dom. Sedan pressar dom sig osmidigt ibland grenarna. Jag ser dom men jag räknas tydligen inte. Jag kan inte se hur bobygget utvecklas men det blir säkert bra även om just dessa duvor tycks unna sig många pauser. Då sitter dom tätt ihop på gatubelysningen och tycks njuta vårluften. Jag tänker mig att dom är relativt glada och nöjda. Det händer att dom vill sjunga ut lite av denna nöjdhet men mycket till sång blir det inte direkt. Nåväl detta kanske är jag som lyssnar på fel sätt, möjligen funderar dom över min sång när jag stundom får en ingivelse att glatt sjunga med i nått på spellistan. Hur som helst gör dom som jag. Jobbar mest hemma.
Jag läste om någon som ondgjorde sig över uttrycket ”fri som en fågel”. Denna någon menade att de inte alls var fria utan följde bestämda mönster och ritualer. Jag tänker att den frihet som åsyftas är frihet från bekymmer om morgondagen. Inte oroa sig för vad som komma skall vilket torde vara någon sorts nåd. En del av oss människor oroar oss väldigt mycket och möjligen för mycket. Ju längre vi lever ju mer vet vi som kan oroa oss. Med åren har vi även då och då fått fog för vår oro.
Hjärnans konsekvenstänkande sägs ha utvecklas färdigt först en bit efter 20 års åldern för oss människor. Barn och unga testar och provar saker vilket är en viktig del i deras utveckling men att samtidigt lyckas överväga tänkbara konsekvenser är svårare. Mina vänner duvorna gör som dom gör helt enkelt. Tänker att vi vuxna tenderar att bli mer som duvor med åren. Vi hittar våra ramar och gör som vi tror oss veta fungerar bäst. En del av vuxna är mer rastlösa än så och som för att stilla denna rastlöshet kastar vi oss över nya produkter bara för att få omväxling. Detta medan andra håller hårt fast i det bordsmargarin man valt för 30 år sedan. Rastlösheten och nyfikenheten är väl nått vi människor bär med av oss av anledning, något som bidragit och bidrar till utveckling. När de där känslorna inte får fäste i vardagen och hittar vägar blir det svårt för våra barn. Deras sökande och rastlöshet blir bara till besvär för omgivningen.
Att göra det som fungerar är såklart en viktig förmåga, att tålmodigt vandra i kända fotspår. Samtidigt behöver vi också människor med förmågan att säga ”det skulle kunna vara så här istället”. Jag finner att jag är en vanemänniska. Jag parkerar på samma plats om möjligt allt medan min fru gärna söker en mer perfekt plats. Jag tycker om när saker upprepas och finner vila i det alltmedan min fru gärna tar möjlighet till förändring. Det är konstigt att förstå mig på det sättet nu. Jag kan minnas alla gånger jag föreslog förändringar för min far som alltid svarade ”ja visst men vi gör nog som vi brukar.” Han höll hårt fast i det invanda, det som tycktes fungera. Men nog finns nått annat också i nästan alla. Pappa köpte alltid Aftonbladet, det var Aftonbladet jag fick köpa när jag gick ärenden. Han kunde visserligen klaga på Aftonbladet men inte mer än så. Men så plötsligt vid 75 års ålder bad han min köpa Expressen! Jag var mycket förvånad och nästan oroad.
– Ska aldrig med köpa Aftonbladet, förklarade far, dom skriver nästa inget om damfotboll, inte ens när det går bra för damerna! Så från den dagen fick jag köpa expressen. Detta var en markering från fars sida, nu får det vara nog!
Barn som tycks vara alltför impulsstyrda försöker man bemöta med tydliga fasta rutiner och så få intryck som möjligt. Skala av så att det blir möjligt att fokusera på det som ska fokuseras i skolan. Nog är det viktigt för oss alla att veta vad som förväntas av oss. Det skulle vara jobbigt att dagligen gå till jobbet och inte veta vad man förväntades utföra. Samtidigt behöver vi beröras, uppleva och få syn på saker. Den sociala kontext vi finns i bidrar till utveckling och vi har ett behov av att utvecklas vi människor. Som vid ett vattenhål samlas vi vid upplevelse av utveckling och utan vattenhål är det bara öken. Barn behöver, eller kanske även vi vuxna, spännande världar och sammanhang där utveckling blir möjlig och synlig. Samma hjulspår har sin tid och små skutt har sin tid.
Ja vi är olika vi människor. En del av oss behöver mer av nått andra inte behöver så mycket av. En del behöver ha en hand att hålla i när de ska gå balansgång medan andra glatt provar själva. En del går sönder av leda när allt bara är lika hela tiden medan ”lika” kan vara vila för andra. Somliga av oss behöver tankemässiga utmaningar andra mer fysiska. När vi vill berika våra liv och fylla på kan det för en del vara en utmanande film där allt kan hända medan andra vill ha tryggt lyckliga slut.
Nu tittar hen på mig igen, duvan. Typ, ser du mig nu när jag ska smita in med en kvistdetalj till vår nya bo. På samma ställe som vanligt visserligen, men nytt och kärleken är väl alltid ny om än gammal?