Jag möter fantastiska människor på min resa genom livet varje dag.
Att den resan sker på den musikaliska landsvägen som
kom att bestämma färden för mig konstaterar jag med glädje och ödmjukhet nu när jag har ett längre liv bakom mig än vad
jag har framför mig. Här möts vi; de människor med varierande handikapp: psykisk ohälsa, autism, svåra hjärnskadeförlopp.
Även utvecklingsstörda människor, jag föredrar hellre benämningen utvecklingsbara.
Vi möts i mitt arbete i musikens värld där ofta glädjen står högt i tak. Kvinnan med autism som numera, det tog sin tid, har släppt in mig i den osynliga bubbla som ofta omsluter just den människan och som kan vara svår att bli insläppt och välkomnad in i. Men med sången och musiken kan vi numera umgås, naturligtvis på hennes villkor. Alla gamla med bl.a demens och alzheimerdiagnoser som levt och verkat som jordbrukare, kvinnor som hela sitt liv som arbetat på gårdarna med mjölkningen, tvätt, matlagning och barnpassning. Postkassörskan, vårdbiträdet, ingenjören, sjömannen, rektorn, droskföraren, kallskänkan, spritkassörskan och han som varit velodromföraren som körde runt runt i en stor stålkula på motorcykel!
Alla dessa människor som på ålderns höst drabbades av sviktande minne och som nu står under skicklig och kärleksfull vård med; som jag anser, alltför låga löner för det arbete som utförs. Tillsammans förgyller vi vardagen en stund med sånger som väcker minnen; allt från besöket vid de daggstänkta bergen till utflykten till Svinsta skär. Nidälvens framfart och konstaterandet att: Sommaren är kort. När dansen gick på alla bryggorna väcker förstås minnen. Min gitarr som Sven-Ingvars spelade in för länge sedan och som blev bland dom första låtarna jag lärde mig. Tack för det Sven-Erik Magnusson! Någon har sagt: Meningen med livet är att hitta en gåva och sedan ge bort den. Det har jag också fått göra och det vill jag fortsätta med! Lev väl.