Nu är det sommarlov. Skolavslutningar har fyllt försommaren med sång och förväntningar. Föräldrar har stått där med tårar i ögonen och tänkt på hur fort tiden går. För en del elever har bildningsresan bara börjat och för andra är den snart slut.
Fast, det är klart, man brukar ju tala om det livslånga lärandet. ”Man lär så länge man lever” sa dom vuxna förr och ibland lade man till en liten suck. En del lärdomar kunde man vara utan kan möjligen förstås av denna suck. Men visst är det sant vi lär så länge vi lever och har lust, intresse och ett öppet sinne.
En del av oss råkar liksom stänga den där lärandedörren och bita oss fast vid det vi tycker oss veta. Så förändrar sig världen utanför, man förstår nya saker och forskning visar på nya samband. Men innanför dörren är allt som det alltid varit.
Jag ser filmen ”Trevligt folk”, tror man kan se den på utebio i sommar. Gör det!
Nog fanns det en del kommentarer i den filmen som kom från ”bakom dörren”
Filmen öppnar motorvägen till mitt hjärta och tårarna rinner som på skolavslutningar,
som när jag läser om barn som kränkts i skolan och som när jag möter barn med ångest som inte blir tagna på allvar. Nåväl känslan efter filmen är ändå att allt är möjligt och precis så vill jag känna så här i skolavslutningstider. Inget är förbi och alla möjligheter finns kvar.
Jag har skaffat mig ett tankeknep som du kan få låna om du vill. Istället för att bli sittande och stirra på ett dåligt betyg eller vad nu problemet ser ut som, fundera på hur du vill att det ska bli framöver och vad som kan göras för att det ska bli så. Vissa punkter fastnar man lätt vid så att dom känns som avslut istället för bara gropar i vägen. Dessa gropar kan i backspegeln komma att tyckas rätt oviktiga.
Somalierna i filmen ”Trevligt folk” hade nog aldrig spelat bandy VM om dom små groparna fått bli till hinder som till exempel att aldrig ha stått på ett par skridskor.
Mitt i all denna positivitet måste ändå betonas att gropar även kan växa och bli djupa.
Man behöver ibland få hjälp upp och hjälp att se möjliga nya vägar. Jag vill gärna med denna sista krönika ( om nu ingen säger så snälla saker att just denna tidning grips av lust till övertalning ) hylla just dig som dagligen ”hjälper upp” och ”hjälper att se”. Måtte det vara så rättvist ordnat här i livet att du får mycket tillbaka och att andra ser det du gör. Det kanske inte blir någon film om just de små mirakel du uträttar men dom kan göras synliga. Just den rättvisan kanske vi måste ordna själva. Så gör det!
”Det är så mycket man vill ha” brukade pappa säga när jag upplyste honom om mina drömmar. Det behövde då inte handla om rättvisa för alla vardagshjältar. Själv behövde han inte mycket och det var inte mycket han ville ha, eller? Han ville att jag skulle ha det bra, alltså ville han ha en relativt lycklig son. Han gladdes med sina barnbarn och ville att dom skulle må bra.
Han ville ha rättvisa i världen och han gillande inte när dom starka trampade på dom svaga. Så nog var det en del saker han ville ha men inte just bara för egen del. Han mådde bra av andras må bra. Gällande sin grav skrev han att han inte ville att vi skulle komma dit med blommor ”i tid och otid”. Pappa skulle ha gråtit och skratta åt filmen ”trevligt folk”. Han var en man som ville andras väl även om han själv snubblade i en del rätt djupa gropar. Det bär jag med mig.
Jag minns en skolavslutning på Linnéskolan. Pappa satt där längst bak i klassrummet och såg hur vi fick våra betyg. På något konstigt sätt lyckades han att förvandla mina betyg till det bästa någon fått och det nästan utan att se på dom. Inte tog han fasta på min två i musik även om den säkert satt i bakhuvudet när jag fem år senare vill köpa en gitarr. Mina gropar ledde han mig över och förbi i ren stolthet över att vara just pappa.
Vi lär så länge vi lever. Möjligen lär du inte mer nu far men jag lär mig av dig varje dag. Goda dagar träffar jag ”trevligt folk” att lära ihop med och hjältar att lära av.
Jag mår också bra av andras må bra.
Det är sommar och jag öppnar mina dörrar på vid gavel. Kom hit med drömmar!