Frasen ”det är synd om människorna” upprepades och finns kvar efteråt men kvar finns en liten smak av hopp hur det nu gick till?
Barn i Ukraina har tagits från sina familjer och förts till Ryssland. Det handlar enligt uppgift om nästan 20 000 barn. Smärtan och förtvivlan hos alla drabbade är lätt att ta till sig men samtidigt är det hela så svårt att förstå. Inga barn borde utsättas för krig, upplevelsen kommer att finnas med resten av livet. När kriget en dag tar slut kommer det att finnas kvar i alla drabbade, som ett mycket långsamt läkande sår.
Många av förintelselägrens överlevare valde att inte berätta för sina barn förstår jag av olika berättelser. Detta berodde dels på att man inte ville belasta sina barn med allt detta hemska, dels på att var och en av överlevarna tvingades stänga bort minnen för att kunna fungera i vardagslivet. Men ofta kom en dag då berättelsen till sist måste fram, för att barn behövde känna sin historia och i en förhoppning om att genom berättelserna bidra till att något liknande aldrig igen skulle ske!
Vi som vill våra barns bästa och plågas när dom drabbas av olika saker i livet, inte kan vi acceptera krig som en lösning på olika förhållanden i världen. Föräldrar blir upprörda, med all rätt, när deras barns skolor plötsligt ska stängas, som nu senast i Linköping. Föräldrar lider med sina barn när de inte får var med i kamratgemenskapen i skolan eller kanske i fotbollslaget. Föräldrar kämpar för att deras barn ska få det stöd dom behöver i skolan. Föräldrar överallt i världen förena er!
Jag förstår visst att vi behöver förbereda oss för att kunna hantera olika tänkbara händelser. Möjligen handlar det om att skapa en känsla av att vi kommer att klara olika saker, sant eller inte. Men när jag läser om hur vi ska bevara regalskeppet Wasa i händelse av krig blir min första tanke att det är nått jag inte bryr mig om. Nog vet jag att när effekter av krig summeras är förstörda kulturminnen en sak som lyfts fram men intill förståelsen av en förstörd barndom tycks bevarade kulturminnen av mindre betydelse.
Under 60-talet spreds en föreställning om att vi skulle kunna överleva ett kärnvapenanfall. Det byggdes skyddsrum och i skolan fick vi lära oss att krypa ner under skolbänken. Kanske handlade det mest om att skapa en upplevelse av trygghet. Lite som en säkerhetsgenomgång på ett flygplan, nödutgång finns där och där men trygg blir jag inte.
Det är som bekant lite farligt att leva. En del av farligheten kan kopplas till det samhälle vi byggt och den värld vi skapat. En annan del har att göra med att vi är människor helt enkelt, vi kan bli sjuka eller skada oss på olika sätt. Som förälder vill man skydda sina barn mot allt farligt men förstår samtidigt att det är omöjligt. När min son fick diabetes kände jag skuld minns jag, jag hade misslyckats med att skydda den jag älskar. Det var som att det där lejonet som väcktes när han föddes stod tandlöst och med klippta klor och morra hjälpte föga.
Så nej, vi kan inte skydda våra barn mot allt men det finns saker vi måste göra. Det finns värden vi måste stå upp för! Miljöförändringarna är ett hot mot våra barn och barnbarn, vi kan inte tillåta krig som en lösning på konflikter, ekonomiska tillgångar måste fördelas och varje människa måste tillskrivas värde och lika värde. Att skydda våra barn kommer att behöva handla om att skydda alla barn. Föräldrar överallt i världen förena er! Nu är ju inte alla föräldrar men det räcker nog med att vara vuxen för att förstå hur viktig våra barns barndom är för framtiden
Men hur ska vi kunna förmå allt detta? Det finns nog inte ett svar och en lösning, i varje steg vi tar behöver vi välja väg och inte bara för här och nu utan även för framtiden. Hur mörkt det än ser ut blir världen allt värdestarkare vill jag påstå även om det känns konstigt så här i skuggan av radionyheterna.
Nog är det synd om människorna men inte alltid och inte alla. Det är väldigt synd om dom som inte förmår bry sig om andra eller ser sig som förmer. Det är synd om dom som vänder ryggen åt utsatta barn. Om nu lycka låter sig beskrivas med ett antal ord torde ”solidaritet med svaga och utsatta” ingå bland orden, vilket skolan förövrigt förväntas gestalta och förmedla.