Tack för att ni har hjälpt oss att överleva så länge som vi gjort. I nästan 120 år! Jag är glad och hedrad över förtroendet ni gett oss. Och för alla berättelser ni delat med er av! Det har varit en ynnest att varje dag få leverera nyheter till er.
Tack för allt engagemang, alla glada tillrop och ibland även burop och annan kritik som ni gett oss och som vi har tagit till oss. Ni är många som har ringt, mejlat, kommit fram på stan eller kommenterat på Facebook och Instagram.
Jag kommer att sakna er!
Det finns dock vissa saker jag kan vara utan: Till exempel de där telefonsamtalen tidiga lördags- eller söndagsmorgnar av arga prenumeranter som inte fått tidningen, stormen när sporten förändrades, när vi tog bort tv-bilagan, namnsdagskrysset eller horoskopet. Men när jag tänker efter så kommer jag säkert även att sakna det, litegrann.
Även om det är sorgligt att Folkbladet försvinner så känner jag stor tacksamhet över de här åren. Det har gett mig så mycket. Jag har verkligen älskat mitt jobb!
Första gången jag var i kontakt med Folkbladets redaktion var för 32 år sen. Det var i december 1992 då det var stor glädjefest på Borgen.
Socialdemokraterna hade just räddat Folkbladet från att gå i konkurs. Efter Jättekampen som kampen kallades.
Jag var där. Som ungdomspraktikant på NT fick jag och en annan praktikant, vi kallades Pigge och Gnidde, det ärofyllda uppdraget att bevaka tillställningen.
Det hade varit svårt att föreställa sig, både för mig och säkert för de som var med då, att tidningen skulle finnas kvar 32 år senare och att den där unga praktikanten, jag, skulle bli den sista chefredaktören för Folkbladet.
Det här var början på en rolig, spännande och inspirerande resa både för mig personligen och för de andra som var med då.
Det är med sorg i hjärtat jag skriver det här. Det är bland det svåraste jag skrivit och definitivt det sista jag skriver i Folkbladet.
Vila i frid, kära Folkbladet.
Du överlevde längre än någon kunde tro, mot alla odds.
Du stod pall när många andra tidningar vek ner sig.
Du kämpade på, år efter år, decennium efter decennium.
Men du hade aldrig klarat det utan alla slitvargar – som bar upp dig, genom krig, kriser, pandemier, glädje och sorg. Och politisk korrekthet!
Vi är många journalister som valde dig framför de större, flashigare redaktionerna. För här fanns något unikt. Kamratskap. Gemenskap. Värme. En tro på underdogen som vägrade ge upp. Folkbladetkänslan!
Vi har slitit och vi har kämpat. Förnyat oss, anpassat oss, granskat och avslöjat. Det har varit tufft. Men det har alltid varit meningsfullt att gå till jobbet varje dag.
Folkbladet du har varit en frisk fläkt i medielandskapet – ibland mot vinden men oftast med ett leende. Du har alltid varit den modiga lilla uppstickaren!
Och visst, det känns tufft, vemodigt och sorgligt nu, men samtidigt väldigt stort och fint. För vi gjorde det ingen trodde var möjligt: vi höll dig levande i 120 år.
Det är verkligen en bedrift!
Visst hade jag helst sluppit gå till historien som den sista chefredaktören som var tvungen att lägga ner tidningen och sätta punkt för alltid. Kära, fina Folkbladet!
Men som den sista chefredaktören är jag otroligt stolt över alla som varit med och gjort det här möjligt. Vi har verkligen gjort stor skillnad både för Norrköping och Finspång!
Så låt oss stå rakryggade idag. För vi kämpade in i det sista – och vi vann på vårt sätt!
Och låt oss även glädjas åt alla fina år vi fick!
Tack ni som gjort det här möjligt. Ni som varit hjärtat i tidningen.
Tack alla Folkbladet-kämpar!
Ta hand om er!
Gott nytt år!