På precis samma sätt producerar hjärnan, i alla fall hos mig som är äldre, album av mest glada men också sorgliga minnen på allt möjligt som hänt mig och familjen i livet. Just nu hemsöks jag av mitt livs trädgårdar. Det är rosor och grönsaker i parti och minut. När man flyttat några gånger i livet så skapas det ett antal gröna fläckar på hjärnan. Det är dem jag nu minns.
Förvånad såg jag ner på handflatan. Där låg pyttesmå, nästan osynliga, svarta korn, frön av petunia. Ur dem skulle det alltså uppstå blå-vita, väldoftande blommor. Vilket under. Vi bodde i Nederländerna och hade fått hyra ett hus med en trädgård omkring. Stor nyfikenhet, vad fanns i den? Våren kom och där fanns gräs och några buskar. Vi grävde upp en plätt, kanske med en leksaksspade. Vad var det för jord, det såg ut som i en sandlåda, men inte brydde vi oss om det. Frön av olika slag gick ner i den och några månader senare kunde vi dra upp våra första morötter, tunna som strumpstickor nummer fyra. De var gudomliga! Petuniorna kom i en vacker kruka med köpejord. På den vägen är det.
I Nederländerna på 70-talet vågade man inte lämna ett hus obebott. Det blev omedelbart beslagtaget och inkräktarna vägrade flytta ut vid vräkning. Därför fick vi gratis flytta in i ett hus på landet, utanför tätorten, för att bevaka det. Det var stiligt värre och allt, verkligen allt var gjort av ek. Trapporna knarrade, köksskåpen, sängarna. Men det var utanför vi fick våra upplevelser under den vår och sommar vi fick bo där. Krokus i alla färger täckte de stora gräsmattorna. Vi trodde vi hamnat i paradiset. Utanför staketet hade en äldre man en grönsaksträdgård. Purjolökarna var fem cm i diameter. De prydliga endiverna stod vita under sina krukor i rader. Allt var en fröjd för öga och gom, vilket vi snabbt fick erfara. Herr Hardeman blev därefter under alla år vår förebild vid grönsaksodling både i Lesotho och Sverige. Aldrig har vi nått upp till hans nivå, men som man sa i skolan, det har varit ett strävansmål.
Nu måste jag ta ett långt skutt i tiden, närmare bestämt 51 år tills idag. Jag höll på att kratta kottar och skräp och klippa allt möjligt oönskat växande på västra sidan om huset. Då behövde jag handskar. Oj, vilken hög gamla handskar jag bestämde mig för att kassera. Det var dem vi hade haft i vedhanteringen som jämt var för stora och utslitna. Det var rosenhandskarna som inte tålde en enda tagg. Bort med dem. Kvar blev två par och ett par gästhandskar. Man vet aldrig om någon vill hjälpa till. Dessa handskar låg i verkstaden. Nu gällde det sekatör. Två gamla eländen hängde i växthuset; den ena stannade upp inne i klippet och den andra klippte inget. Sekatörernas Rolls Royce, en japansk sak jag fått av min man i julklapp för ett 10-tal år sedan, den förvarade jag säkert i köket. Det blev en vandring dit. Så behövde jag en häcksax och en längre sekatör. Vandring till redskapsboden. Ja, det låter skrytsamt men min trädgård är stor. När jag äntligen hade samlat redskapen hade jag gått minst en km och fick vila mig innan jag satte igång. Med stor vånda la jag en värdelös sekatör bland de avdankade handskarna.
Nästa trädgård i våra liv var en i södra Lesotho. Den var terrassformad och vi dreglade när vi såg storleken. Där skulle det finnas plats för alla de frön vi hade med oss från Europa. Det fanns vitkål och majs att köpa så det behövdes verkligen ett grönsaksland för vår överlevnad. Fast när jag tänker efter så tyckte min morfar i Johansfors inte om grönsaker. Han åt lingon till allt. Men tillbaka till Lesotho. Vi bodde på 1600 m höjd. Det var medelhavsklimat och torrt med då och då häftiga regnskurar och åska. Såraderna på terrasserna gjorde vi i riktning nedåt. Det skulle vi inte ha gjort. När det kom en ovan beskriven skur, fick man ta skydd och se hur alla frön rann ner i nästa avsats och så vidare. Så var det bara att börja om från början. Hade vi tänkt lite så kunde vi ha använt gödseln från de hästar som betade i vår trädgård. Men så långt hade vi inte kommit i att förädla trädgårdskonsten. Vilken fest det blev när vi äntligen kunde skörda våra första rödbetor och bönor.
Det hördes ett sus i luften och det blev lite mörkare. En jättesvärm gräshoppor slog sig ner på våra störbönor som nästan var klara. Jag lovar, det fanns inget kvar av plantorna när de, tunga av sin måltid, lyfte. Vi hörde hur de tuggade på vår mat. Det gick inte att värja sig för en sådan invasion. Vi led med de odlande bönderna i landet. Att trampa ihjäl en sjucentimeters gräshoppa fanns inte på kartan. Som tur var hände det inte mer än en gång.
En annan lärdom vi nödgades ta till oss var att inte odla potatisen på toppen av fårorna men i botten. När det regnade ville vi ju att grödan skulle få vattnet och inte att jorden runt sättpotatisarna regnade bort.
Det finns två trädgårdar kvar i min hjärndator, men de får bli en senare historia.