Hon var inte ”min” mamma. Allt det där är en tagg i mitt hjärta och en reva i min självkänsla. Vi har våra revor och en del av oss bär svidande öppna sår.
Det är tidig kall höstmorgon och jag faller i tankar över morgonkaffet. Tidningen bli liggande i mitt knä och radionyheterna blir ett stilla brus. Nyss berättades om mikroorganismers förmåga att samverka. ”Dom behöver varandra” och någonstans i den upplysningen for min tanke iväg. Vad min relation med min mamma har att göra med mikroorganismer förblir oklart. Kanske var det orden ”dom behöver varandra”. Behövde vi varandra eller var det bara jag som behövde henne?
Självkänsla, känsla av värde, är något som grundläggs under tidiga år och sedan påverkas av allt vi är med om. Utan känsla av värde får vi svårt att hävda vår rätt även när det handlar om något vi förstår att vi har rätt till.
Det är ju inte konstigt att det är människor i olika sorters svårigheter som söker hjälp från olika myndigheter. Man behöver föra sin talan för att t.ex. få den läkarkontakt man önskar och behöver. Det kan finnas många anledningar till att det är svårt att ”föra sin talan”, förutom ev. sjukdom kan självkänslan vara låg av olika skäl. De svagaste och mest utsatta är självklart de som är i störst behov av hjälp och det var så vi tänkte, tror jag, att den hjälpen skulle finnas där som en rättighet och inte något man behöver kriga för.
Stelbent tolkande av regler, otillgänglighet i form av telefonsvarare eller vissa, för många omöjliga, kontakttider är saker som kan bli till hinder. När det gäller bemötande behövs någon sorts empatisk förmåga och gärna insikt om allas lika värde. ”Bemötaren” behöver förstå att det som drabbat andra kunde ha drabbat även bemötaren. Utan den förståelsen riskerar bemötaren att känna sig som förmer och därmed bättre än dom hen är till för att hjälpa. Den med låg självkänsla behöver skydda det lilla av självkänsla som finns kvar. Det får en del att backa undan alltmedan andra blir aggressiva.
Även om låg självkänsla alltid innebär att det blir svårt att hävda sin rätt blir det än svårare för den som dessutom saknar verktyg som språk, kunskap om samhället, social kompetens eller intellektuell förmåga. Avsaknad av dessa verktyg riskerar tyvärr att få konsekvenser redan i unga år.
Nu har kaffet kallnat men jag har gott om tid. På radion talas om långtidsarbetslösa och någon säger att man behöver lyssna på just deras behov. Ja bra, tänker jag och sväljer det kalla kaffet för att sedan sträcka mig mot termosen.
Jag minns ett av mammas besök ganska tydligt. Jag är fem år och vi tar en promenad. Mamma, pappa och jag. Det är som en dröm, nått jag fantiserat om. Möjligen blir jag lite uppfylld och pratar på med mamma som plötsligt avbryter mig.” Nu pratar dom vuxna”, menar hon och lägger till ”du är lite bortskämd du är van att ha pappa för dig själv”. Jag minns hur jag blev tyst och hur allt liksom fastnade. Jag minns att jag ville svara nått en femåring inte kan formulera. Det pratades mycket om bortskämda barn på den tiden och nog visste jag att det inte var en god egenskap.
Vår självkänsla formas i allt vi är med om och möjligen av hur vi ses av andra, vilken klass vi föds i och vilka möjliga talanger och förmågor vi har med oss. En del kommer att ta sitt värde för givet och i vissa falla så pass att andras värde riskerar att förbises. Andra kommer att leva med en känsla av värdelöshet som leder till oförmåga att ens själv få syn på sina talanger.
Minnen kommer ifatt med åren, om man bara väntar lite och så blandar sig minnen och gamla känslor med vunnen klokskap. Man förstår lite bättre och inte bara sig själv utan även andra.