"Ungdomarna är lata, saknar disciplin och har orealistiska förväntningar på livet". Så beskriver arbetsgivare den unga arbetskraften i Peter Kadhammars granskande artikelserie "Jakten på arbetskraft". De säger att "jobben finns – men ingen vill ha dem".
Verkligheten vi lever i ser inte ut som den gjorde när våra föräldrar var i vår ålder. Vi har sämre ekonomiska förutsättningar, konkurrensen på universitetsutbildningar och jobb är skyhög och bostadsmarknaden är blott en dröm att kunna ta sig in på. Samtidigt är kraven som ställs på oss nästan lika höga som antalet visstidsanställda i åldersgruppen 16-29.
Hur är det egentligen att vara ung idag? Tillåt mig att sätta scenen.
Du har studerat färdigt vid gymnasiet och tar examen med strålande betyg. Trots dina toppbetyg blir du inte antagen till någon av de universitetsutbildningar du har sökt eftersom att konkurrensen till universitetsutbildningarna är hög och antagningsgränserna ännu högre. Du söker heltidstjänst i hopp om att du kanske blir antagen till din drömutbildning nästa år istället. Tyvärr så sitter tusentals ungdomar i samma sits som du så jobben du sökt går till andra sökande. Du tvingas ta ett visstidsjobb med något otrygga villkor. Visstid är den enda anställningsformen som finns att tillgå efter att antalet tidsbegränsade anställningar ökat med 46 procent sedan 1990. Jobbet betalar i alla fall dina utgifter om du har tur.
På din arbetsplats känner du att du inte kommer någonvart. Att säga upp sig och leta efter nytt är dock inte ett alternativ, villkoren ser likadana ut överallt då du inte har någon högre utbildning eller reell kompetens. Antagningsgränsen till din drömutbildning blir inte lägre den heller.
Detta scenario är realitet för många svenska ungdomar. De som inte lyckas ta sig över muren som står mellan oss och de trygga jobben och högre utbildningarna fastnar i visstids-fällans onda cirkel. Bristen på tillsvidare-tjänster och de höga bostadspriserna stoppar oss från att ta bolån och ta oss in på bostadsmarknaden. Samtidigt gör den ostabila hyresmarknaden det näst intill omöjligt för singelhushåll att skaffa sig ett förstahandskontrakt.
Resultatet av alla dessa faktorer kombinerat gör det omöjligt för oss att leva upp till förväntningarna som sätts på oss av de äldre generationerna. Att ständigt få höra att det "kanske är dags att ta tag i livet" gör mig ursinnig.
Jag har personligen haft turen att bli antagen till universitetet, skaffat mig ett förstahandskontrakt tillsammans med min sambo och hittat en arbetsplats där jag trivs. Inte på grund av att jag varit ihärdig och krigat mig fram, utan snarare på grund av ren tur har jag lyckats undvika visstids-fällan som jag ser mina barndomsvänner fastna i.
Visst har arbetsgivarna i Kadhammars artikelserie rätt i att jobben finns. Problemet är att jobben de erbjuder inte är de jobb vi vill ha. Vad vi vill är en framtid där en bostadsrätt och en trygg inkomstkälla inte känns som en omöjlighet. Att vilja frigöra sig från de dystopiska raderna av skrivbord på ett telekombolag är ingenting vi ska behöva häcklas för i kvällspressen.
Vi måste sluta prata om dagens ungdom som världsfrånvända latmaskar med "orealistiska förväntningar". Istället borde vi belysa arbetsmarknadens otrygga arbetsvillkor och den exkluderande bostadsmarknaden som tar ifrån oss möjligheten att leva upp till kraven ni ställer.