I går firade vi barnkonventionen som för övrigt förväntas bli lag. Till vissa delar är den redan lag i och med att vissa paragrafer finns inskrivna i skollagen.
Ju fler vi är som bidrar till att lyfta fram barnkonvention ju större genomslag får den. Den är ju dels viktig för barn här och nu men även för framtiden då allt vi är med om som barn tycks ”fastna i oss”. Vi blir dom vi blir inte bara i kraft av våra gener, tur eller otur utan vi blir också av allt vi varit med om. Så vi firade barnkonventionen med sång och musik och flera tusen vackra lyktor som förskolebarnen hade gjort.
Som liten fick jag vara med och fira barnens dag. Far och jag gick på stan och jag fick sockervadd och kanske en ballong. Pappa ansåg att fars och mors dag var kommersiella påfund men barnens dag var viktig. Ändå köpte pappa deckare till farfar på fars dag, det där med tanke och hjärta gick inte alltid ihop för min far. En del av oss bär på hjärtan som alltid vill lite mer.
För en del barn är varje dag barnens dag, för andra tycks inga sådana finnas. ”Barn har det väl ändå bra i Sverige, säger Bosse och skrattar åt mitt allvar. Han anser sig veta och när jag vill berätta om hur det faktiskt kan vara orkar han inte lyssna. De som redan vet behöver inget få veta. Som så ofta far min tanke iväg till Astrid Lindgrens berättelser. Denna gång Madicken. Just detta handlar om Madickens fattige granne. Ett litet citat: "Men alldeles utanför tvättstugans gavel växer det en stor rugge. Om den inte funnes så skulle man se från Junibackens brygga till Abbe Nilssons brygga, nu kan man inte det. Det tycker Madicken är synd, men mamma tycker att det är bra. Mamma tycker visst att ju mindre man ser av Nilssons, dess bättre är det, varför kan ingen människa förstå. Man har väl fått ögonen för att se så mycket som möjligt.” (Lindgren, 1960, 10:e upplagan, s. 16–17)
Man har väl fått ögonen för att se så mycket som möjligt! Nog vill jag bry mig om alla barn, alla barn i världen och nog vill jag vara med på ljusmanifestationen för barn som drabbas hårt av asyllagarna nu på torsdag. Nog rörs jag i djupet av mitt hjärta när jag ser bilder av svältande sjuka barn. Det tycks mig något förlegat att som i min barndom ständigt ställa olika lidanden mot varandra. Min dagmamma sa alltid ”det finns de som har det värre” när hon var sjuk och hade ont. När man inte orkade maten i skolan uppmanades man att tänka på svältande barn i Afrika. Ingen torde behöva förtjäna hjälp och stöd genom att ha det värre än alla andra. Vi är så många famnar och många av oss lever liv som gör det möjligt för oss att bry oss om andra. Man vill väl det man kan, när man väl har sett och man har väl fått ögonen för att se så mycket som möjligt?
Jag ser John Holm på Crescendo. Vi är många och stämningen är varm. Jag började lyssna på John Holm julen 1972 då jag fick hans första skiva i julklapp av far. Den var på svenska och steget från Black Sabbath borde varit långt. Men där fanns någon sorts ärlig sårbarhet i hans sånger som fångade mig. Nu fångar han mig igen och jag känner igen textrader som betydde mycket då och finner att dom betyder mycket nu.
”Säg vill du bli så rik
att du inte mer förstår
att dela med dig med nån annan?
Vill du aldrig mer bli ledsen
utan bara stå och le
när andra riktar slag mot varann?”
Nej, det vill jag inte. Jag gråter hellre och släpar hellre runt på det där lite krävande hjärtat. Nåväl, även om nu varje dag bör vara barnens dag så är det i dag även min frus dag. Det är i sanning en nåd att ha någon att gråta ihop med och någon att kämpa ihop med.
Och det gör vi.