Den mest prestigefyllda kampen ägde rum i det så kallade dagrummet, dit pensionärerna rullade in efter frukost- och lunchbestyren. Där stod armadorna av rullstolar uppställda i en asymmetrisk cirkel och så började tävlingen. Det handlade inte om att rulla stol så snabbt som möjligt, nej tävlingen bestod i att bräcka varandra i krämpornas ädla konst. Det var liggsår mot stomipåsar, brutna lårbenshalsar mot amputeringar. Den som lider mest vinner.
Eller som Hasse & Tage skulle ha sagt: “Spik i foten. Vad är väl en spik i foten?” Eftersom jag vid den tiden fortfarande var ung och odödlig, viftade jag själv bort alla skador som regelbundet gästade min kropp.
Inom brottningen drabbades jag av brutna revben, hjärnskakningar, spruckna ögonbryn, blomkålsöron, ledbandsskador, brutna fingrar, samt en bruten underarm. Som fotbollsmålvakt kom jag heller inte undan oskadd. Det var stukade fötter, skrapsår, ljumskproblem samt hjärnskakningar och brutna fingrar även där. Det hörde idrotten till och eftersom jag då var odödlig så pratade vi inte så mycket om skadorna. Möjligtvis att man beklagade sig för att något träningspass blev inställt på grund av att kroppen strejkade.
Med idrottskarriären på behörigt avstånd, gäller det att hitta andra tillfällen och grenar att tillfredsställa tävlingsinstinkten med. Det var också först i 40-årsåldern som jag började förstå det bakomliggande syftet till rullstollsarmadans mästerskap i lidande. De var förmodligen gamla atleter, förvisso med sviktande fysik, men med den okuvliga tävlingsinstinkten kvar. Det må vara skrävel och till viss del hypokondri, men om någon viskar “tävling” så rycker det till i livsnerven.
För egen del började hypokondrins och hälsans nedförsbacke i 40-årsåldern. Då drabbades jag av den beryktade “gubbvaden”, en smärtsam påminnelse om att det inte längre går att springa hur långt som helst, hur snabbt som helst eller hur ofta som helst, utan att straffas. Gubbvad är ett samlingsnamn för olika symtom på smärta i vaderna, smärta som i de flesta fall orsakas av muskelbristningar. Att det kallas gubbvad beror på att åkomman i regel drabbar män över 35 år.
När ytterligare ett decennium har gått så drabbas jag fortfarande av gubbvad till och från, vilket i regel slutar med krokodiltårar och att jag förödmjukad får halta av löpspåret och ta taxin eller spårvagnen hem. Som om inte detta vore nog, har de bräckliga vaderna fått sällskap av en svårdefinierad smärta i ena knät, en värk som kan vara allt från artros till någon avancerad korsbandsskada. Allvarsgraden beror lite på hur noggrant jag googlar knäskador. Smärtan i knät är som mest påtaglig efter en lång och statiskt sittande bilresa eller i samband med morgontimmens uppvaknande.
En olycka kommer sällan ensam så nu har vaderna och knät fått sällskap av en olustig sträckning i ryggen, närmare bestämt under ena skulderbladet, en smärta som strålar rakt genom torson och ut i bröstet. Den enda fördelen med ryggbesvären är att jag temporärt glömmer bort smärtorna i vader och knä.
Nyligen var jag på semester tillsammans med en god vän i min egen ålder. Också han är gammal idrottare och för bara några år sedan satt vi i våra brassestolar och jämförde personliga rekord, mjölksyratålighet och optimering av våra träningsprogram. Nuförtiden har vi fullt sjå med att ta oss ner i våra brassestolar och lyckas vi med det konststycket, tar vi oss sällan upp igen av egen maskin. Det som är mest deprimerande är väl att vi alltmer börjar påminna om rullstolsarmadan på äldreboendet. Vi sitter där i våra solstolar och jämför krämpor med varandra. “Jasså du har problem med diskbråck. Men det ska jag tala om för dig, att ett diskbråck är ingenting mot det här osynliga spjutet som kastats in i min rygg och som sticker ut i bröstet. Så kom inte här och snacka om diskbråck…”
Så håller vi på, semestern igenom. Portvinstår mot gubbvader. Hopparknän mot löparknän. Diskbråck mot ryggskott. Den nya tidens tävling handlar inte längre om vem som är snabbast, uthålligast eller starkast. Det handlar kort och gott om vem som lider mest. Eller vem som är mest innovativ när det gäller att googla krämpor.
Och det mästerskapet tänker jag banne mig ta hem.
För vad är väl en spik i foten, när allt kommer kring…?