Ibland på söndagseftermiddagarna åker jag till en lokal vi får låna och målar. Helt opretentiöst, man har med sig sina egna grejer, det finns ingen ledare, vi möts bara kring ett gemensamt intresse. Jag känner en i gruppen närmare, de andra är nya ansikten. Vi pratar inte särskilt mycket under tiden och tystnaden är otroligt vilsam. Alla pysslar med sitt. Ibland delar någon med sig av råd och erfarenheter kring något motiv eller teknik. Men en fikapaus måste ju hinnas med och det är också intressant. Samtalen flyter kring bordet, om allt möjligt, livet, barn, arbetsplatser. Jag vet inte särskilt mycket om de andra, men det gör inget, det blir en slags gemenskap ändå.
Tänker att vi behöver sådana små andningshål i vardagen, där det inte krävs att vi presterar, ingen annan dömer det vi gör, alla är faktiskt mest inne i sitt eget. Men det som krävs är att vi tar oss den tiden och i det här fallet är det nog nödvändigt att lämna hemmet för en stund. Jag hade inte tagit mig den tiden hemma, i alla fall inte på just söndagar. Målandet blir nästan meditativt, som en avslutning på veckan. Det funkar även som en inledning på nästa vecka, jag tänker igenom vad som ska hända och hur jag bäst planerar tiden. Det blir kanske inte några konstnärliga mästerverk för min del, men det gör inget, jag känner ingen prestationsångest alls.
När barnen var små hade vi familjemöte varje söndagskväll. Det var inte tillnärmelsevis lika lugnt och meditativt, men det fungerade som en sammanfattning av veckan och en genomgång av kommande vecka. Alla hade aktiviteter och var iväg på olika håll så det var bra att få lite överblick. Det tyckte vi föräldrar i alla fall, barnen var inte lika imponerade. När det var dags och vi ropade på dem kom de uttråkat hasande, med en “måste vi”-min i ansiktet. Så småningom avslutade vi tio års möten med att äta på restaurang, jag tyckte det kändes vemodigt, de nu stora barnen jublade. Men, när de nu är vuxna, några med egna barn, har de erkänt att de tycker det var bra. Kanske kommer de att föra det vidare i sina egna familjer.
Oavsett vad vi gör med våra söndagar, eller andra veckodagar, gäller det att hitta de där stunderna för reflektion och återhämtning. Allt är ju så mycket lättare just nu, när mitt liv går i ett långsammare tempo än vanligt och jag kommer att behöva anstränga mig mycket för att hitta den tiden om tempot ökar igen och framför allt komma ihåg hur viktigt det är för att må bra. Det är så lätt att vi prioriterar annat.
Ha en fin vecka!