Det talas om mjuklandning. Den lågkonjunktur som varit förutsedd länge nu kommer inte att bli så djup som befarat. Om det verkligen blir så återstår att se och avsett hur djup lågkonjunkturen blir så är det läge för regering och riksdag att föra en mer expansiv ekonomisk politik. Det har Sverige råd med och det saknas verkligen inte saker som behöver satsas på.
I EU-sammanhang räknas Sverige till de frugala, de sparsamma, länderna. Sverige brukar streta emot när EU-kommissionen och en majoritet av medlemsländerna kommer med expansiva förslag som ökar utgifterna. Det kan vara en klok linje när mer pengar ska ösas över länder som inte har skött sin ekonomi och har gigantiska statsskulder. Det är som att ge en alkoholist mer brännvin.
Men det betyder inte att regeringen behöver vara sparsam på hemmaplan. Sveriges offentliga ekonomi är utomordentligt stark. Trots miljardströmningen under pandemin är statsskulden nere i drygt 30 procent av BNP. En nedgång med femton procentenheter på tio år. Genomsnittet för länderna som har euro som valuta är 90 procent av BNP, lika mycket som för tio år sedan. 
Dessutom kommer statsskulden att fortsätta att minska enligt regeringens egna beräkningar. Mot den bakgrunden borde den kommitté som tillsatts för att se över nivån på överskottsmålet ha en ganska enkel uppgift. Idag är målet att de samlade offentliga finanserna ska gå med 0,3 procents överskott under en konjunkturcykel. Det innebär att den offentliga skulden fortsätter att minska som andel av BNP och snart är nere under 30 procent. Det borde vara ganska enkelt för parlamentarikerna i kommittén att enas om det räcker med balans över en konjunkturcykel eller kanske till och med komma överens om ett minusmål som skulle öka statsskulden något. 
Det skulle ge tiotals miljarder över och det saknas inte viktiga saker som behöver göras för att rusta Sverige för framtiden. Investeringar som kostar stora pengar. När ekonomin vänder neråt och arbetslösheten ökar är läget perfekt att sätta igång. 
Vi vet alla hur det är ställt med landets vägar och järnvägar. Det krävs stora investeringar i nya kraftledningar och elproduktion för att lyckas med klimatomställningen. Kommuner och regioner går på knäna och Svenskt Näringsliv kritiserar regeringen för att ha en alldeles för låg takt på investeringarna i infrastruktur.
Det räcker inte att det privata kapitalet satsar miljarder på fossilfri stålproduktion och annat om det saknas el som gör produktionen möjlig och det inte finns fungerande vägar och järnvägar att transportera produkterna på.
Man kan också tycka att staten har ett extra stort ansvar i det här läget eftersom ansvaret för lågkonjunkturen till stor del kan läggas på den politik som den politiskt tillsatta Riksbanken stått för. Stefan Ingves långa period som riksbankschef kommer i historiens ljus knappast att framstå som ett föredöme. 
Lågräntepolitiken, med noll- och minusränta har kraftigt bidragit till att de svenska hushållen är skuldsatta i mycket högre grad än i de flesta andra länder. När inflationen och räntan tar fart är det inte så konstigt att den privata konsumtionen minskar och att farten i hela ekonomin rasar. 
Att Riksbanken dessutom köpte på sig obligationer i en aldrig tidigare omfattning för att få upp inflationen och lindra verkningarna av pandemin gör saken ännu värre. Obligationsköpen gjordes trots att Riksbankens ledning var oenig och trots varningar från de egna tjänstemännen om att köpen var onödiga, penningpolitiken var redan tillräckligt expansiv. Nu visar det sig att köpen gått med stora förluster och att Riksbanken behöver ett tillskott på 80 miljarder från Riksdagen för återställa det egna kapitalet som idag är negativt. 
Nu är Riksbanken inget företag och går inte i konkurs på grund av negativt kapital. Men det finns som sagt stora hål att stoppa i och avgörande investeringar att göra. Det är dags för regering och riksdag att lätta på lädret och öka den offentliga skulden.