Vi stängde dörren till krig, lågkonjunktur, elpriser, visitationszoner och ojämlikhet en stund och lät allt det där vänta i kylan utanför. Nog bankades det på dörren och nog hördes gråten, förtvivlan och muttrandet in bland julsånger och skratt men vi behöver glädjen för att orka ta itu med sorgen.
På julafton brukade vi barn på min gård gå ut efter att tomten kommit. Jag fick ta med mig något ut som jag kunde visa för dom andra barnen. Alla hade med sig något men jag minns att det jag hade med mig ofta var finast och dyrast. Det var inte för att göra mig viktig men jag minns att det kändes pinsamt. Dom andra visste inte att dom hade det jag helst ville ha, en hel familj. Det blev en kort stund sedan ropade mammorna att det var dags att komma in. Pappa ropade inte, tror han förstod betydelsen av den lilla samvaron och kände kanske att han inte hade så mycket att erbjuda. Jag njöt av att leka med nya leksaker och av att ha pappa hemma men hoppades att snapsarna inte skulle bli för många. Pappa saknade sin barndoms jular och ville att jag skulle ha det som han hade haft det. Som jag nu saknar min barndoms jular. Den där känslan av trygghet och av att vara sedd. En känsla av att vila i stunden, julefrid. Men allt sker även i en kontext och 60talet präglades av framtidstro och allt elände i världen nådde inte fram som nu.
Ett nytt år brukar innehålla hopp eller vi vill åtminstone hoppas. Vi vill skåla, känna hopp och kanske själva ge löften inför det nya året och då inte bara sånt som handlar snabbare dusch och att nogsamt söka extrapriser. Mycket tycks nu handla om att bekämpa andras ondska. Istället för att söka förstå ska vi slå allt hårdare. Dom ”goda” tycks utgå från att somliga helt enkelt är onda eller i värsta fall att människan i grunden är ond. Nog är det smärtsamt att i stort och smått se människor begå onda handlingar men om vi inte vill leva våra liv i terrorbalans behöver vi försöka förstå. Jag ämnar envisas med att tro på det goda, någon sorts solidarisk och miljömedveten humanism. Vi har bara ett liv och våra barn bara en barndom!
Gott nytt år säger kassörskan på Coop, gott nytt år önskar ett barnbarn. Grannen stannar till, pratar en stund och önskar sedan gott nytt år. Facebookvänner delar samma budskap och nog tycks alla önska just ett gott nytt år. Under musikhjälpen samlades pengar till barn på flykt från krig och veckan präglades av solidaritet och genuin godhet. Barn och unga är mycket självklara i sin längtan efter fred och det bästa för alla människor. Under alla mina år i arbete med barn har jag sett det, barn vill andra väl så långt det är möjligt för dom! Vi behöver inte lära barn godhet men vi behöver göra det möjligt för alla barn att fortsätta vara goda och vi behöver ett samhälle där godhet lönar sig.
På nyårsafton hinner jag tänka att jag borde ringa till pappa, det händer så ofta men kanske inte bara för att jag är förvirrad utan kanske för att han finns kvar. Inte så att han kan svara i telefon men ändå kvar. På samma sätt som allt jag varit med om finns kvar. Inget är helt förbi!
Nått fyrverkeri blir det inte för min del men jag ska tända ett tomtebloss för solidaritet och allt det goda och jag lovar att inte bränna mig pappa!