Den saknaden kan jag spåra till fyraårsåldern då jag fick doppa min frukostsmörgås i farfars väl sockrade kaffe. Jag minns det som så pass gott att minnet omöjligt kan stämma eller kanske är det mer stunden än just smaken som finns kvar djupt där inne. Somligt fastnar som bekant i oss och inte bara på tvären utan ibland som en inre värme, ett ljus som aldrig ens flämtar utan fortsätter lysa upp för alltid. Tänk om farfar vetat det!
När det väl händer att man ser tillbaka finner man sig ofta undra över hur somligt var möjligt och varför annat blev som det blev. Det som tycks slumpartat kan såklart, vid eftertanke, förstås som resultat av många mer eller mindre medvetna val. Men hur man än vrider och vänder på händelser i livet finner man sig till slut mycket ödmjuk. Nåväl alla tänker väl inte så, nog finns det dom som slår sig för bröstet och ser andras olycka som oförmåga eller bristande karaktär. Somliga anser sig lite bättre helt enkelt och för dom är solidaritet ett näst intill ofattbart begrepp. Men sorgen kan landa i vilket träd som helst.
Änglar kan dyka upp när dom som bäst behövs har livet visat mig. Dom kan se ut nästan hur som helst, man bara känner att dom är änglar i just den stunden. Även sådana mirakel kan ofta förklaras på vardagliga sätt men upplevelsen är ofta långt över det vardagliga. Jag har mött många änglar och bär med mig många ljus jag inte själv tänt. Nu förstår jag att du undrar varför jag kallar människor för änglar. På nått sätt handlar det om de tillfällen då människor uträttar saker som blir ett bestående ljus i någon annan. Kanske har även du fått vara en ängel för någon annan?
Just nu vid morgonkaffet sitter jag här och myser med just mina änglar. Det är trångt vid bordet och min fru råkar sätta sig på en av mina änglar. Det är nämligen mycket svårt att se andras änglar. ”Den där stolen är upptagen”, råkar jag säga och min fru tittar på mig som om jag förlorat förståndet. Att hon redan sitter på en av stolarna i egenskap av ängel kan jag omöjligt säga. ”Ah, jag bara skojade” får jag ur mig. ” Väldigt kul”, muttrar min tålmodiga fru. Det finns saker här i livet som är mycket svåra att förklara. Det finns sånt som inte finns, på något bevisbart sätt.
Visst behöver vi förstå världen och lära våra barn förstå världen men vi får inte glömma att världen inkluderar även sånt som inte bevisligen finns. Som när min dotter var rädd att det fanns spöken under sängen. Jag tittade och lovade att där inte fanns något spöke men jag förstod att det var livet vi egentligen pratade om och livet är i sanning fullt av spöken. Fullt av spöken men oändligt fler änglar och det samtalet är långt som ett liv. ”Vill du har mer kaffe?”, undrar min fru. ”Kanske någon annan vid bordet som vill ha mer kaffe”, tillägger hon och tittar menande på mig.
Den påtagliga världen och den mer andliga kompletterar varandra, vi behöver både förstå och förstå att vi inte förstår. Änglar kan inte ersätta solidaritet men nog tusan behövs dom. Nog finns det spöken som skrämmer med sin kyla, vilja till våld och ovilja att förstå andra människor. Den typen av spöken bekämpas med kunskap, kultur, gemenskap och manifestationer. Sedan finns det spöken vi behöver lära oss leva med, oro och rädsla som behöver samtalas om. Spöken som ibland är i vägen för vårt bästa jag.
Vi behöver varandra vi människor, inte bara varandras pengar eller arbetskraft. Vi behöver varandras hjälp, närhet och ljus. Vi behöver solidaritet och ibland en och annan ängel! Så missa för allt i världen inte just din ängel, det är mörkt ute och dom kommer sällan med reflexer. Du kan behöva stanna till och se in i någons ögon. Du kan behöva öppna dig för att ta emot i vetskap om att det finns sånt som till synes inte finns! Du kan behöva se upp från mobilen!
”När du vägrar kliva
Över någon annans kropp
För att få en plats på världens topp
Och när du ser att du har del
I skörden som slog fel
Minns att änglar finns”
Änglar finns. (Ola Magnell)