Han har svårt att böja sig, han är sliten helt enkelt. För mig är det enkelt, jag kunde varit han. Han kunde ha suttit på min stol eller i en än mer inkomstbringande position. Jag ser inte ner på någon, har inget att se ner ifrån och jag tänker inte så. Jag hör honom säga något till någon så jag sätter på musik och försöker bestämma mig för att fokusera.
Jag jobbar bättre med musik i bakgrunden. Det får mig att inte ta fasta på andra ljud utanför mitt kontor. För en del elever jag möter är det på samma sätt. Fokus är ju en knepig sak. Att ha förmåga att snappa upp saker kring oss har troligen över tid varit avgörande för vår överlevnad. Fokus kan vara ett val men även en instinkt. För den som lever i oro med möjliga katastrofer nära hjärtat blir intellektuellt fokus stundom svårt. En känsla av trygghet och kontroll kan vara avgörande men ingen kan välja att känna sig trygg.
Nu undrar många hur skolstarten kommer att påverka spridning av covid-19. Dessutom träffas många på arbetsplatser efter semestrar med nya kontakter och möten. Man förväntas tänka sig för men det blir svårt. Vi tänker olika och en del inte alls såklart. För många är detta på allvar en mycket orolig tid alltmedan andra nästan går på som vanligt. Oro behöver ändå alltid respekteras.
Jag kunde en gång i tiden sitta vid min sons säng länge för att se att han andades. Man hade hört så mycket om plötslig spädbarns död. Så jag satt där och vaktade. Jag har nog alltid vaktat i hopp om att stilla den oro jag burit genom åren. Man blir väldigt trött av att vakta och hålla tag. Det liv som pågår riskerar man att missa. Det finns barn som är helt upptagna med att vakta, sina föräldrar, sig själva och det som sker kring dem. Barn som borde finna vila och trygghet vaktar och blir trötta, mycket trötta.
En del vaktar på sig själva för att inte göra fel, ett vaktande som kan bli till kramp och total oförmåga när det handlar om att i andras ögon inte göra fel. Kanske utan koll på hur något borde göras och kanske utan förmåga att göra det som förväntas. Som en fotbollsspelare som missat något avgörande och nu måste göra annorlunda kan man då behöva en klok couch. Det är lätt att anse att någon gjort fel, svårare att leda någon rätt.
Kan man ge någon trygghet om man själv inte känner trygghet? Riskerar det alltid att vara så att man smittar med sin egen otrygghet? Kan man förstå andras oro när man försökt låsa in sin egen och knappt erkänner att den finns? Kan man förstå barns oro om man själv anser sig ha rätten att avgöra om den är befogad eller inte. Jag brukar påstå att vi är summan av våra liv, på gott och på ont. Vi är inte bara det vi vill vara och gör inte bara det vi vill göra eller förstår att vi borde. I insikt och respekt för detta står jag för allas lika värde. Envist, mycket envist. Vi gör så gott vi kan vi människor och ibland blir det väldigt misslyckat. Människovärde inkluderar misslyckanden.
På väg hem från jobbet funderar jag på skillnaden mellan att jobba hemma eller på kontoret. Ganska liten skillnad då jag på nått sätt aldrig lämnar jobbet hur mycket jag än går. Barnen finns kvar i mig, följer med ut på altanen när jag slår mig ner med en kopp kaffe och njuter av att sommaren är kvar. Så vi sitter där en stund i lä för livets alla krav och liksom hämtar andan. Igelkotten sover och troligen även katten som i morse släkte törsten i vår lilla damm.
Min granne duvan har slutat vakta på sin unge. Ungen kunde tidigare sitta i trädgården och skrika efter mat. Flygförsöken gick inte alls bra, hen föll i försök att landa på olika tak och kraschlandade på grannens bil. Nu flyger ungen själv och hittar sin egen mat. Måhända finns annat att vakta på men min granne duvan ser trygg ut där på lyktstolpen. Nu kan hon flyga som hon vill men det där är inget hon längtat efter. Hon tar det som det kommer i upphöjd visdom.