Det hoppas jämfota och hälsas ivrigt som om man inte setts på evigheter. Det är lite roligare att komma hem och lite roligare att hämta tidningen på morgonen tack vare dessa grannar! Ingen visar samma glädje över att möta mig vilket jag i och för sig har all förståelse för. Vänner jag inte sett på länge kan absolut säga; ”det var roligt att ses” men ingen hoppar jämfota av glädje direkt.
Dessa två hundar har lite av det små barn har, det som somliga kanske ser som oförmåga. Den de inte ser finns inte och när man åter syns är glädjen stor. Med tiden tar vi varandra för givna och det vore såklart opraktiskt att betrakta människor man för tillfället inte ser som borta. Men vi riskerar som sagt att ta varandra för givna och de små stunderna av lycka mer som en transportsträcka mot något annat möjligt större.
Men visst kan man sakna personer man inte ser även som vuxen människa. Men om personen finns i närheten blir det konstigt att bryta ut i jubel när man träffas. Vänner man tappat kontakten med kan man sakna även om man då riskerar att mer sakna en personlighet som nu är förändrad och i en annorlunda tid. Sedan finns personer man varit ifrån länge men när man ses pratar man som om tiden stått stilla även om rynkor och grått hår skvallrar om att så inte är fallet.
Personer från förr är tätt förknippade med den tiden och de omständigheter som då rådde, som ett vin påverkas av sällskap och omständigheter till det bättre eller sämre. En kopp kaffe i rätt sällskap och under gynnsamma omständigheter kan vara en stor njutning. Andra koppar kaffe dricks i steget mer för att man ska få i sig kaffe för att undvika huvudvärk. Om hundar drack kaffe skulle det troligen vara med samma glädje varje gång får jag för mig.
Vi är olika bra på att ge oss hän vi människor. Man kan dessutom troligen förlora den förmågan under svåra omständigheter. Det faktum att allting kan gå itu kan få oss att sticka svansen mellan benen. Den som lever nära besvikelsen kan falla hårt när hen ändå tvingar sig att ge sig hän. Som att gå och se IFK, heja och glömma vardagen en stund. Så får IFK stryk och man kan få för sig att man aldrig mer ska ge sig hän. Så är det för oss vuxna när vi är i obalans och så är det för många barn, ofta.
Nu är ju inte jag någon hundkännare men jag tror inte att besvikelser leder till att de inte ger sig hän igen. De ser ofta mer snopna ut utifrån en stor tilltro till livet, eller vad det nu är. ”Va ska inte jag följa med?”
Är man hundkännare när man känner många hundar, funderar jag. Är människokännare sådana som känner många människor? Troligen inte. Det finns nog saker man behöver förstå och förmå för att bli en kännare. Man bör troligen förmå känna empati för andra, lite respekt och förstå sig själv som en av många levande varelser.
Ibland kan man leka med tanken att likna sig själv med något djur. Är du typ katt, eller typ hund, kanske rent av lejon? Eller nått tråkigare, sköldpadda som kanske är en sådan som drar in huvudet när det ”osar katt”. Om jag leker den leken finner nog att jag är just hund. Inte lika glad och innerlig som grannarna men jag stannar vid den som vill mig väl och då och då stryker mig lite medhårs när jag behöver det. Jag älskar dom jag älskar och kommer alltid att göra så.
Jag har för övrigt en granne som är katt också, alltså på riktigt, men hen blir aldrig glad att se mig. Ibland behagar denne granne sitta mitt i gatan och tycks då anse att jag borde åka en annan väg med bilen. Det gör jag inte men väntar tålmodigt för man ska respektera sina grannar även de som tycks mycket olika en själv och rent av lite avvisande. En annan granne, som för sin del är en hare, blir livrädd när hen ser mig och sitter helt stilla en stund som för att känna efter om hen lyckats bli osynlig. När hen finner att så inte är fallet skuttar hen iväg med faslig fart.
Nu kanske du får för dig att jag bor på en gata med bara djur men så är det inte. Här finns många människor, många olika. En del är vänner andra kanske som hund och katt. Om världen vore en gata lika fridfull som denna och alla olikheter liksom bara fick finnas, då och då till lärdom, vore jag tacksam.
Om jag nu till äventyrs blir obehärskat glad när vi möts ska du inte förfäras. Det är bara något jag lärt mig av mina grannar!