Jag söker mig till skrivandet som en frusen söker elden. Jag vet att det bara är arbetet som skänker tröst och mening åt tillvaron när den ibland vacklar, när den skälver, rister, tjuter som ett tåg som gungar uppe på banvallen inne i en tunnel…
När andra människor råkar ut för katastrofer blir ofta skrivandet och läsandet viktiga. Livet hotar plötsligt att svämma över sina breddar. Mörkret stiger som gammalt dyvatten. Då måste man formulera sig runt det som sker för att ta tillbaka nycklarna till sitt eget liv.
Sedan finns sådana som du och jag. Vi som måste förklara en obegriplig omvärld varje dag. Vi som går upp på morgonen fast vi inte vill och sedan får använda dagen åt att mota bort alla floder som plötsligt börja skumma under ovädershimlen och hotar att svämma över oss från alla håll och kanter.
Skrivandet och läsandet som en regelbok åt livet. Orden som tröst.
Och när sedan kvällen kommer, med solen som går ner bakom den iskalla men glödande bron, och vi är ensamma ska vi upptäcka att den ensamheten är en lögn. Vi är inte ensamma.
Vi är faktiskt alls inte ensamma! Vi är många. Vi är tusenden. Vi är som ett solgult vattenfall från en gnistrande klarblå himmel.
Sverige är ett land av långa avstånd. Vi har de där milen i blodet också.
Men detta Sverige… Så vackert det är. Min stilla kväll här är miljoner andras. Som en lång ljusslinga ligger vårt land på kartan. Sverige… Med sina stumma hjältar, män och kvinnor utan ord som försöker stava till sin sorg med bara sina hjärtan…
Sverige. Med sina avstånd. Skogarna. Sjöarna också, kyrkan i byn, alla tusentals kyrkor som du ser om du kör din bil genom det här landet och som vittnar att också vi är ett varmt och kristet folk, ett solidariskt folk…
Dessa karga besvärjelser, dessa långa vintrar, denna saga vi skriver med våra liv i det här landet…
Sverige är ett land av vemodiga män och kvinnor som sitter uppe vid mörka fönster.
Sverige är ett land av små tända lampor i hörnfönstren. Sverige är ett land av möblerade balkonger, av sammanbitna tänder, av knutna nävar i tusentals fickor. Men Sverige är ett så iskallt vackert land, som en flicka i röd regnjacka och gula stövlar och håret uppsatt med bärfärgade spännen, de där flickorna man drömde om men aldrig hade en chans på, Sverige som en flicka som precis vänder sig om när man hade hoppats få behålla hennes blick bara två sekunder till...
Åkrarna, dikena, regnet, skogarna som sköljs över av detta regn, som blir snö och stjärnor av is mitt i natten, och det där ljudet av regn som silas genom en skog och når löven och gräset på marken, det är Sverige, och de lite taffliga sandstränderna på somrarna, och de perfekta köerna till glasskiosken vid minigolfen och broarna och färjorna och isen som fryser på det där vattnet där barnen badade för, var det en kvart sedan…?
Sverige är de djupa skogarna dit ingen schlagermusik når. Sverige är de suveräna författarna som flydde och for men alltid återvände.
Sverige är så lätt att fly ifrån. Men man flyr aldrig. Man kan inte rymma från det som skvalpar i blodet.
Så vi sitter uppe och drar med handen över Ikea-bordet. Ringarna vi känner, är det våra eller bordets? När blev vi så här gamla? När lät vi hopplösheten och modlösheten ta tag i oss?
Eller kan det vara så att de stulit våra ord? Är det därför du är här och låter din blick rusa över dessa rader? För det här är också ditt liv och dina ord, inte bara mina.
Sverige är långa avstånd, både inuti och utanför. Långa avstånd mellan stad och landsbygd, mellan folk och elit, mellan älskande.
Minusgraderna drar sig neråt. Världen och dess mörker står på den här tröskeln av furu och kanske är det inte så konstigt att vi blir rädda då.
För Sverige är ett land av långa avstånd, av sjöar med koppar och järn på sin botten, med gungor som står still, med susande lövträd ovanför barren och stigarna ner mot vattnet.
Sverige är ett land av stolta men tysta bröder och systrar som stirrat rakt ner till sin egen botten och som överlevde det.
Jag är en av dem.