Nog förstår jag att det är klokt att träna. Detta om något har jag precis som alla andra fått kunskap om regelbundet genom hela livet, så nog borde sambandet mellan välmående och träning ha landat i mig…men.
En vill ju gärna tro att en lär sig av sina erfarenheter, alltså lära sig att göra bättre när utfallet av handlingar visat sig mindre gott och å andra sidan lära sig av det som faller väl ut. Vi vill även gärna att våra barn på detta sätt ska tillgodogöra sig erfarenheter. När vi, förr i tiden, ville säkra detta lärande kunde det heta ”jag ska minsann lära dig att aldrig göra så igen”. Det kunde handla om fysisk förstärkning eller kanske utegångsförbud.
Ett problem med att lära sig av sina erfarenheter är så klart att bara den direkta effekten av handlingar blir synlig. Senare effekt kan vara nästintill omöjlig att få syn på åtminstone när det gäller relationer, miljö och en hel del annat.
Somligt lärande är mer påtagligt, som gällande det badrumsskåp vi köpte på Bauhaus. Jag inser att jag i den stunden var korkad men inte kunde jag då ana att lamporna i skåpet inte skulle gå att byta. Nu har jag lärt mig att det är en sak man bör ta reda på. Inget större lärande i just detta om inte lärandet på något sätt kan generaliseras, kanske köper jag aldrig mer ett badrumsskåp. Ändå var det lätt att se sambandet mellan inköpsstunden och besväret med belysningen. Väldigt många samband är mer komplexa än så.
När vi tvärtemot alla rekommendationer ger oss ut på mellandagsrea och inte blir sjuka lär vi oss möjligen, på något omedvetet plan, att vi inte kommer att smittas. Vi kommer kanske t.o.m. fram till att just vi är undantag.
Jag minns att fars erfarenhetslärande kunde ha ganska knepiga konsekvenser. Ofta kunde han ta med sitt paraply i övertygelse om att det då inte skulle komma något regn. ”Det slår aldrig fel”, kunde han säga. När han på äldre dagar fick ett par fina handskar valde han att ha den tryggt i en låda. Hellre frysa om händerna än riskera att glömma dom på bussen där han för övrigt ofta glömde sitt paraply.
Vi människor har en tendens att ta till oss första bästa sambandsförklaring. Vi är möjligen lite lata i vårt tänkande. Vuxna kan med stor övertygelse även ösa sin ilska över döda ting som hade de någon sort illasinnad avsikt. ”Starta då biljävel”!
Även om samband ofta är svåra för oss att på riktigt få koll på vill vi gärna hitta nått att hålla oss till. Kanske kan vi hitta en syndabock som, även om vi inte vet hur, absolut är skyldig till inträffat elände. När samband blir riktigt jobbiga att förstå kan vi även sammanfatta skeenden utifrån tur eller otur.
Så vi är inte alltid riktigt kloka vi vuxna men vi är bra på att dölja våra tillkortakommanden. Barns misstag hamnar däremot ofta i strålkastarljus. Vi avslöjar deras misstag, kanske hånar vi dessutom deras tänkande. ”Det är väl ändå inte stolens fel lille vän”. På något sätt tycks det där med att lära sig av erfarenheter kräva nått ytterligare som kanske någon sorts värdegrund. Om problemet med att göra fel bara handlar om att bli straffad tycks detta vara en risk vi människor är beredda att ta. En kan ju ha ”tur” och komma undan med sin fortkörning, sina små lögner, sina små skattefusk och vad det kan vara. En kanske inte blir sjuk under mellandagsrean.
Vågen hemma påstår att jag gått upp i vikt under julhelgen. Kan inte förstå hur det har gått till eller den kanske är trasig? Jag försöker ivrigt få med min fru med i en beskrivning som får julen att framstå som rent asketisk från min sida. Själva orsakssambandet är pinsamt tydligt men det känns bättre att prata en stund om att köpa en ny våg.
Som om beslutet bara handlar om spontan lust bestämmer jag mig för att ta en promenad. ”En sorts träning”, mumlar jag för mig själv. Jag sneglar mot paraplyet i hallen men går förbi och ut. Jag hinner bara ett par hundra meter innan ett iskallt regn börjar falla.