Träden på Östra promenaden står nu nakna och ser ynkliga ut och morgonen känns lite ödslig. Om frågan vore så enkelt att en har fel och en har rätt, men så enkelt är det ofta inte. Sanningen ligger väl ofta däremellan men man ser den från olika håll. Det man ser från olika håll kan uppenbarligen vara helt olika. Till detta kan sedan läggas att en kan ha motiv för att beskriva det man ser på ett visst sätt.
En cykel far förbi mig i rasande fart och sliter mig ur mina funderingar. Hen borde plinga, muttrar jag för mig sjäv, eller hen kanske gjorde det utan att jag hörde? Hörseln är inte bara selektiv utan rent av rätt dålig. Ska man plinga när man kör om en fotgängare? Det kanske skrämmer en del, finns det någon lag? Finns det något rätt eller fel? Det blir 500 kronor i böter om cykeln saknar ringklocka men ska man plinga?
När något är fel bör man alltså begrundande vandra ett varv runt det och se från olika håll. Sedan när man vet hur det ser ut kan man ställa sig frågan vems felet är. Vi vill ju gärna veta det för att tydliggöra att det inte är vårt. Det vore ju besvärligt att efter att ha vandrat runt det som är fel tvingas erkänna; aj tusan det här är ju mitt fel, nu ser jag det! Sådana erkännanden är så pass ovanliga att omgivningen då ofta ingriper till skydd. ”Inte kan du väl säga så, vi borde väl, dom borde väl.
Att erkänna fel gentemot barn tycks vara väldigt svårt. Detta trots att barn är väldigt bra på att förlåta våra fel, särskilt när vi erkänner dom. När barn försöker påpeka olika saker de upplever som fel är det lätt gjort att ge sig på deras beskrivningar. ”Så var det ju inte riktigt”, men det var så det såg ut från deras perspektiv. Man borde nog oftare börja där. När något är fel kan det vara svårt att beskriva felet, inte bara för barn utan även för oss relativt vuxna. Man riskerar att bli attackerad för beskrivningen istället för att bli tagen på allvar utifrån känslan.
En elscooter svischar förbi mig, har dom ens ringklocka? Inget trampgnissel som varning utan bara ett svisch! Kanske vore det klokt att betrakta ”fel” mer som gemensamt skapade och något som ska lösas gemensamt för att slippa det där med skuld. ”Den som är satt i skuld är aldrig fri”. I skolan vore det nog klokt att se skoluppdraget som något lärare och elev ska lyckas med ihop och därmed även misslyckanden som gemensamma.
Men visst, tänker jag nu vandrande på Skepparegatan, jag måste erkänna att jag ofta ser ”fel” som andras. Det är ju lätt gjort då man själv känner sina goda avsikter och vet alla förklaringar som andra faktiskt inte ser eller kan känna till. Det är väl därför vi, när det gäller barn, ska försöka utgå från att deras avsikter är goda och att dom gör gott när dom förmår.
Så når jag min arbetsplats utan att ha blivit överkörd. Jag borde tänka mindre på saker och vara mer vaksam under mina promenader inser jag. Trafik är ett samspel bland många människor emellan. Någon som ska lösas ihop som så mycket annat. Vi ska nu tillsammans försöka minska smittspridningen och det är svårt att hitta någon att skylla på. Vi behöver inte klaga och sucka så mycket vi som inte blivit sjuka. Vi klarar oss utan livefotboll, krogbesök och annat som är kul. Det är ett samspel bland många.
Jag blir fast i tanken på alla som blivit sjuka och alla som oroar sig för anhöriga. Det är så fel denna pandemi. Ett fel att hantera gemensamt och hjälpas åt att ta oss igenom. Med tiden kommer vi att söka någon att lägga skuld på. Såklart har någon gjort fel, vi gör fel hela tiden. Alla, men lösningen är gemensam, nästan alltid.
När saker är svåra behöver vi prata med varandra. Tankar som inte talas kan bli nog så trassliga. Uppenbarligen i mitt fall. Man kan ringa någon utan att vilja något särskilt.
”Ibland, när jag säger vad jag tänker, märker jag att så tycker jag inte.”