Jag har redan haft midjehöga och utsvängda jeans, nedstoppade tröjor, axelvaddar, skipants, benvärmare och knähöga stövlar. Inget fel i det, allt kommer tillbaka och mycket kan vara snyggt i en ny och uppdaterad version. Men snälla, moonboots! Vem hade kunnat se det komma?
Det måste ha varit sent 70-tal, möjligtvis tidigt 80-tal, och som jag minns det kom de strax efter scooterkängorna, vilka ändå var helt ok, varma och mer som vanliga kängor. Men Moonboots! De var lite för varma för att ha på en hel dag, svampiga liksom, och enligt min mormor som jobbade i skoaffär, var de helt förkastliga för fötterna. Särskilt mina plattfötter. Klart man skulle ha såna! Kan inte minnas att de skulle vara tunga dock, vilket påstås på vissa sidor på nätet om dagens modeller. Mina var orange, himmelsblå och vita och jag älskade dem - en vinter, sen kom nog nåt annat. Nu är de med fördel i guld eller vitt, båda lika praktiska färger i snöslask, och bärs av trendmedvetna tonårstjejer. Verkar inte vara lika populärt bland killar och det minns jag inte om de var på sjuttiotalet heller.
På stan ser jag en tjej med modellen som ser ut som “döda marsvin” på fötterna, som Magnus och Brasse uttryckte det redan på sent sjuttiotal. Benen blir pinnsmala och avslutas med enorma klumpar som börjar strax under knät. Några småtjejer passerar henne på gatan och fnittrar hysteriskt när de gått förbi. Nej, moonbootsen, både med och utan hår, får vara för min del denna gång.
Det konstiga är ändå, att hur mycket motståndare jag än kan vara i början av nya modetrender, dröjer det inte länge innan jag kommer på mig själv med att stå och nypa i nåt plagg jag svurit på att aldrig ta på mig. Tillvänjningen går fort. Sen kan jag tycka att det alltid borde finnas ett visst basutbud av tidlösa färger och modeller, för var ska man handla sina kläder när allt plötsligt går i pastellfärger och man gillar svart, eller när alla jeansmodeller plötsligt går över naveln och har jättefula bakfickor?
Nåt ni däremot aldrig kommer att se mig i nånsin igen är korviga vita tubsockor nedknölade i pumps med höga klackar, vilket jag kände mig helt ok med 1981. Jag använder varken tubsockor - världens mest obekväma strumpa - eller skor med klack längre - för jag kan inte gå i dem - och i kombination? Nej tack! Men ett par benvärmare kanske letar sig in i garderoben vartefter, det vet man aldrig.