Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Veckorna bara går, i väntan på att pandemin ska ta slut

Mars smet förbi ganska obemärkt. Allt är fult som vanligt, brunt och grått om vartannat, halva april har snart gått och påsken är redan firad.

Cecilia Lundholm Pålsson

Cecilia Lundholm Pålsson

Foto: TittiOlovsson

Krönika2021-04-19 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Då var det vårväder, nu vräker snön ner igen. Jag är inte imponerad! Det är ingen ordning på nånting och allra minst på tiden. Den är som vatten som rinner mellan fingrarna, omöjlig att hålla kvar eller stanna upp. Att leva i en pandemi förändrar inte det, men det som är annorlunda är att det heller inte finns något att hänga upp tiden på, inga hållpunkter liksom, eftersom det mesta är likadant oavsett veckodag eller månad. 

Vanligtvis har livet en tendens att gå i repris. Jag brukar ibland titta tillbaka på gamla krönikor när det är dags att skriva en ny, till exempel förra årets från samma tid. Det jag kan konstatera är att livet rör sig i samma cirklar. Att det kan handla om våren så här års är ju inte så konstigt, årstiderna kommer ju som bekant tillbaka med jämna mellanrum, men det gäller det mesta faktiskt. Förra året så här dags handlade det om vilken ful månad mars är – och det tycker jag i år också – när solen tittar fram är den obarmhärtig och visar alla skavanker, både på en själv och på hemmet, naturen är brun och ful. På sommaren är det gärna vädret som är i fokus – vi pratar om det hela tiden, sommaren 2018 var det värmen som aldrig tog slut – och det blev väl nån krönika om det förstås. Året efter kanske det var nåt annat väder som behövde få sin krönika. 

Ganska ofta handlar det om min arbetsplats – skolan – en outsinlig källa till material, och snart närmar vi oss skolavslutningstider, där det mesta brukar följa ungefär samma mönster. Sen är det jul och andra högtider som nästan är omöjliga att skilja åt, frisyrer och klädsel kan ge någon ledtråd, ålder på barn och barnbarn. Men poängen är att när alla vanliga rutiner och ritualer är satta ur spel, då är det svårt att orientera sig överhuvudtaget. Var det igår eller förra veckan? Eller förra månaden? Allt flyter ihop. Veckorna bara går, i väntan på att pandemin ska ta slut, att vi ska få vaccin, att det ska bli vår och sommar. Men det senaste året kommer helt klart att skilja ut sig när vi tittar tillbaka på det, sen i en avlägsen framtid, när det mesta förhoppningsvis har återgått till det mer normala. Då när vi ser foton på alla utomhusaktiviteter med vänner och familj, minns digitala möten, distansundervisning och hemmajobbande. Det kommer att skilja ut sig från alla andra år, även om det just nu är svårt att skilja på november eller april, på tisdag eller lördag.