Gällande ritualer är jag slaviskt årstidsbunden. Jag gör det jag alltid har gjort, oavsett utfall. Den eviga solförmörkelsen ger också utrymme till existentiella bryderier: Hur vill jag leva mitt liv? Är jag på rätt plats i livet?
Gällande rätt plats, leder tanken in på arbetslivet. Som yrkesman kan jag nog klassificeras som en typisk mellanchef, med tryck från både medarbetare och överordnade chefer. Ordet mellanchef har en negativ klang, i regel en stressad chef, med begränsat handlingsutrymme, stressmage och orimliga krav. Här vill jag poängtera att detta inte överensstämmer med min bana. Jag har snarare varit väldigt nöjd med arbetssituationen de senaste tio åren. Kanske är det just oviljan att falla för trender som bidrar till förnöjsamhet. Erfarenheten gör mig immun mot snabba riktningsändringar och profetior om snabba lösningar på komplexa problem. Det finns generiska krav på oss mellanchefer. Vi ska vara tydliga, men flexibla, ödmjuka men inte mesiga, personliga utan att bli privata, vi ska vara rationella, men samtidigt inkännande. Det är en paradox av förväntningar och trender. Historiskt har det funnits några osköna trender som kan förknippas med chefer.
Vi har grosshandlartypen med grogg, bastu och suspekta nätverk i diverse herrklubbar. Dessa ideal är på utdöende, ty den moderne chefen ska, förutom ett etiskt patos, också vara ett hälsofreak, med gott omdöme gällande kost och motion. Hälsotrenderna har skiftat, allt från snoriga Vasalopp till maniska Triathlons. En del av mig kan lockas av stolleproven, men min dominerande persona lägger armarna i kors och skakar på huvudet. Jag har lockats av det eleganta och sympatiska i att spela golf. Det finns något tilltalande i aktiviteter med bollar, men i realiteten har jag begränsad erfarenhet av denna chefsaktivitet. Jag föreställde mig ett avspänt och värdigt flanerande, i schyssta kläder och med en stilren golfbag. Hur svårt kan det vara? Men vad händer när värdigheten ersätts av svingar som
liknar slagskott i hockey, inbäddat i passiv aggressivitet? Jo, jag ställer mig avsides, lägger armarna i kors och skakar på huvudet.
En annan trend är självfallet mjuktennis…förlåt Padel. En motionsform som borde passa mig. Som många andra 70-talister, växte jag också upp med Borg och Wilander. Jag förbjöds förvisso att massakrera familjens garageport eftersom det, enligt pappa, skulle sänka marknadsvärdet på huset. Däremot gnuggade jag på med den så kallade tennistränaren, en tennisboll fäst i gummiband som hölls på plats av en tyngd på marken. Jag detaljstuderade varje bollduell i Franska öppna 1982, så jag borde vara en padelnörd. Men icke. Förutom avogheten mot trender, fick inte mjuktennis plats i min rigida almanacka. Det bor också en punkare i mig som vägrar vara strömlinjeformad. Även här ställer jag mig bredvid, lägger armarna i kors och skakar på huvudet.
En annan fluga som mellancheferna fastnat för, är vinterbad. I ungdomen ägnade jag mig förvisso åt sportdykning, där vi ägnade oss åt olika uthållighetsprov under vatten. Jag hänfördes av magin mellan Jacques Mayol och Enzo Molinari i “Det stora blå” från 1988. Ändå slog varningsklockan när det publicerades filmklipp från huttrande vinterbad. Motivet, att det var renande för kropp och själ, fnös jag åt. Ett tag hade jag vänner som tycktes vinterbada varje dag, tills jag insåg att de lade ut samma sekvens flera dagar i rad, med nya hurtiga uppdateringar. Självfallet ställer jag mig på behörigt avstånd från spektaklet, lägger armarna i kors och skakar på huvudet.
Jag har ingenting emot vänner som spelar golf, padel eller vinterbadar och skulle gärna haka på, om det inte hade varit så hypat. Trendighet strider per definition mot min image och då är det lättare att avstå och raljera över upptågen. Finns det då inga aktiviteter som skulle få mig att släppa sargen och våga något nytt?
Efter en del funderingar har jag kommit fram till att jag eventuellt skulle ta mig an pilgrimsvandring, säckpipa eller klosterliv. Det förutsätter dock att det är jag som blir trendsättaren. I väntan på handlingskraft ägnar jag mig istället åt aktiviteter som inte får samma uppmärksamhet, till exempel att plocka disk från tonåringarnas rum eller att somna framför teven med popcornsbaljan stadigt placerad på magen. That´s me in the corner.