Häromdagen skulle jag ta mig till Stockholm. Det var ingen livsviktig resa, jag skulle delta i ett privat sammanhang. När jag kom till stationen var tåget ersatt med buss, vilket innebar att jag inte skulle hinna med anslutningen i Gävle. Jag åkte hem igen och hade som tur var en ombokningsbar biljett som jag kan använda till en senare resa.
Så långt var det trist att inte kunna åka, men inte så farligt. Men när jag står där på stationen kommer en svart kvinna med ett litet barn och ber om hjälp på knagglig svenska. Hon har precis köpt en biljett till Gävle och sedan vidare till Söderhamn på Pressbyrån. Det är bara det att tåget som hon just köpt biljett till har varit inställt sedan länge.
SJ:s biljettsystem, som alla tågbolag använder, säljer alltså biljetter till inställda tåg! Kvinnan är förtvivlad och på stationen finns inga möjligheter att byta biljett. Det är mer än två timmar till nästa förbindelse där tåget ersatts med buss så jag kan bara råda henne att gå tillbaka till Pressbyrån och försöka byta ut biljetterna.
Senare under dagen försöker hustrun boka om ett tåg från Stockholm som är kraftigt försenat till ett tåg nästa dag. Det går inte. Förmodligen för att avgångstiden är passerad. Men tåget har ju inte gått. I SJ:s system går det alltså inte att boka om biljetter för tåg som inte gått!
Snacka om Kafkatillvaro. Försäljning av biljetter till inställda tåg och ombokningsbara biljetter till tåg som inte har gått går inte att boka om. Sådant borde gå att åtgärda omedelbart, liksom att införa någon sorts av bemanning på stationerna så att förtvivlade resenärer kan få hjälp. Men det är som att SJ-ledningen fullständigt struntar i resenärerna. Det har tågstandarden länge varit ett tydligt tecken på.
Trots detta vill folk åka tåg. Allt fler vill också köra tåg. Det betyder att det är trångt på spåren och förseningar på grund av det. Det finns helt enkelt för lite järnvägsspår i Sverige.
Läget hade kunnat varit bättre om inte politikerna länge bet sig fast vid att det skulle byggas nya höghastighetsbanor istället för konventionella nya stambanor. Det började med att Moderaterna behövde ett vallöfte i valrörelsen 2010 och sedan rullade det på med planering av räls som skulle bli väldigt dyr att bygga. Nu tycks dock så gott som alla ha insett att det räcker bra att tågen kan ha en topphastighet på 250 kilometer i timmen.
Äntligen kanske det kan komma igång realistiska byggen av ny järnväg. Särskilt som det också tycks finnas en finansiering i sikte. Det verkar som att det finns en stor majoritet för att överge det finanspolitiska ramverket som kom efter 1990-tals krisen och som innebar att staten inte kan låna till investeringar.
De överskottsmål som infördes har lett till att Sveriges statsskuld nu är nere i 31 procent av BNP. Genomsnittet för euroländerna är 90 procent. Det betyder att Sverige skulle kunna låna många miljarder för att investera i infrastruktur, stödja Ukraina, energisystem som minskar utsläpp, kommunala VA-system och fängelser. Tillfälliga lånefinansierade utgiftsökningar är ingen fara så länge inte statsskulden kommer upp i mer än 50 procent av BNP. Då finns ändå ett utrymme att öka ännu mer om Sverige skulle bli utsatt för en djup kris. De slutsatserna drar professor Lars Carlmfors i en rapport till Långtidsutredningen och reaktionerna från de politiska partierna pekar mot att överskottsmålet kommer att avskaffas och kanske rentav ersättas med ett underskottsmål.
Sent ska syndarna vakna, kanske man kan säga. Det är bara att hålla tummarna för att det blir verkstad den här gången. Att det blir fart på att rusta upp Sverige. Det har behövts länge och kommer att ta tid.
Men att få SJ att ordna sitt biljettsystem och ta hand om resenärerna borde kunna ordnas i en handvändning.