Jag kan knappt tro mina ögon när en overhead-apparat rullas in i den annars så moderna konferenslokalen. Den antika pjäsen på gammeldags rullvagn ser grotesk ut. Kvinnan som ska hålla föreläsningen – och också ser lite antik ut – ursäktar sig när det visar sig att skärpan inte går att ställa in, varpå ingen ser eller kan läsa någonting. Hon envisas med att använda sina overheader ändå, trots att hon knappt kan läsa från dem själv. Nånstans är jag halvt imponerad över att konferensstället ens kunde frambringa denna tingest.
Jag är på kurs igen, anordnad av en för skolan stor och viktig myndighet. Allt är lite taffligt, det är uteslutande kvinnor som föreläser, av de cirka åttio deltagarna är EN man och 63 procent är svensklärare. Jag vet inte vad detta säger om svensk grundskola idag, men nåt är det i alla fall.
En annan av föreläsarna har en extremt irriterande kofta som hela tiden halkar av hennes axlar och lägger sig som en sjal runt armarna. Hon drar i den upprepade gånger och snart hör jag inget av vad hon säger utan följer bara koftans väg nerför hennes överkropp. Kanske behöver hon en annan kofta, kanske bredare axlar eller en mindre glidvänlig top under koftan. När jag tänker efter föreläste hon förra gången jag var på kurs också – i likadan kofta.
Jag ägnar en tanke åt hur viktigt det är att man inte har några speciella grejer på sig, eller för sig, som lärare. Det är så lätt att det stjäl all uppmärksamhet från det som är det primära, nämligen det man vill lära ut. Åtskilliga är de gånger jag tycker att jag har pratat om stora och viktiga saker och en elev plötsligt räcker upp handen för att fråga om det gjorde ont att ta hål i näsan.
Åter till overhead-kvinnan. Hon har själv varit lärare och poängterar flera gånger vilket fantastiskt viktigt jobb vi åhörare – alltså lärare – har och det betvivlar jag inte för ett ögonblick. Det tröttsamma är när föreläsare efter föreläsare med rötter i läraryrket påtalar detta. En stilla undran infinner sig – varför slutade de som lärare, om det är så viktigt? Om det nu 'r det viktigaste och mest meningsfulla man kan ägna sig åt, varför är det sån lärarbrist? Varför flyr så många skickliga lärare svensk skola och faktiskt kan tänka sig att göra nästan vad som helst, bara inte jobba i skolan? Jo, jag kan tänka mig många anledningar, utrymmet här räcker inte till. Men det kan ha med något av följande att göra; skolmiljön är ofta lite tafflig, det saknas teknik, tv:n hänger på trekvart och funkar ibland, ljudvolymen är hög, arbetsbelastningen är omänsklig och lönen låg. Undervisa känns stundom som det minsta vi gör.
Men visst, vi har världens viktigaste jobb, det kan alla intyga. Det är bara allt färre som vill utföra det.