“De trodde att allt fortfarande var möjligt för dem /.../ De fortsatte att göra affärer och förbereda resor, och de hade åsikter. Hur skulle de ha kunnat tänka på pesten, som utesluter framtid, resor och diskussioner? De trodde sig vara fria…” Ja, hur ska vi kunna förstå vad som händer just nu? Hur mycket det kommer att påverka våra liv, för lång tid framöver? Hur ska vi hjälpa unga människor att inte tappa tron på framtiden? De som växt upp under ständiga hot om klimatförändringar och världens undergång.
Jag tänker inte utgjuta mig om 40-talisternas ovilja att hörsamma vad som är bra för dem, det har så många andra gjort, men jag kan ändå inte låta bli att förvånas över när det blev så här. Från att ha varit ett folk som lyssnat på Socialstyrelsen och lydigt ätit 6-8 brödskivor om dagen, (fast det i själva verket var en annonskampanj för just bröd), snällt står i kö vid busshållplatsen och knyter näven i fickan snarare än att öppet revoltera, har vi nu förvandlats till trotsiga tonåringar, ständigt ifrågasättande allt, ständigt övertygade om att makthavare och myndighetspersoner mörkar sanningar och för oss bakom ljuset. Vi struntar i restriktioner, lever på som vanligt, planerar för fjällresor i påsk, för att vi inte tror på läkarna och allvaret i situationen. Varför skulle de ljuga om detta? Varför skulle de säga att det är värre än vad det är? För att de tycker att det är roligt att hela branscher kollapsar, att människor ser hela sina livsverk raseras och många blir arbetslösa? Eller för att många unga människor får ställa hela sina liv på vänt för att de inte vet om de får betyg så att de kan söka till universitet i tid? I min värld känns inte det så troligt, men vad vet jag? Samtidigt skriker många efter hårdare tag, Sverige är för släpphänt, besluten för långsamma.
Det som började som en omsorg om människor över 70-strecket, och en säkerhetsåtgärd för att inte hela sjukvårdssystemet ska braka samman, har förvandlats till ett generationskrig, människor känner sig diskriminerade för att de inte får gå till affären.
I skrivande stund har reglerna för sammankomster ändrats till femtio personer. När ni läser detta, kanske läget är ändrat igen. Det går så fort nu, nästan från timme till timme. Nu är det viktigare än någonsin att hålla huvudet kallt. Jag försöker. Var rädda om er!