Det finns människor i Sverige som undviker att säga vad de tycker. De offrar åsikter hellre än att ogillas, exkluderas eller hotas. Andra följer yttrandefriheten till ytterlighet, vräker ur sig vad många med mig förfäras över, går till personangrepp mot individer, skadar.
Jag får ofta höra: vad modigt att du skriver vad många tänker eller tar avstånd ifrån. Andra säger: Var försiktig. Människor provoceras.
Det påvisar vikten av att våga prata om det svåra, att stävja tystnadskulturen och främja diskussioner som särskiljer sak- och personfrågor.
Lösryckta beskyllningar sprungna ur människors subjektiva tolkningar hotar däremot demokratin. De högljudda som låter magkänslan väga tyngre än fakta och statistik, som i sin antirasistiska iver stämplar andra som rasister, islamofober och SD-are så fort samhällsfrågorna rör sig utanför gruppens normer bör rannsaka sig själva.
Huvudet i sanden mentaliteter skapar friktioner på flera fronter.
Många av de som säger sig vurma för utsatta står tysta hellre än erkänner utmaningarna inom jämställdhets- och jämlikhetsfrågor: att människor som flytt till Sverige tvingas lida för att vi låtsas att problemen inte existerar.
Det är farliga tendenser i demokratiska samhället, när det uppstår kollektiv error i människors hjärnor.
Yttrandefriheten är livselixiret i samhällsdebatten. Likväl som mänskliga fri- och rättigheter bör gälla alla, oavsett religiös, kulturell eller moralisk bakgrund, så länge det inte påverkar någon annans fri- och rättigheter, bör yttrandefriheten vara demokratins budbärare så länge inte en enskild individ blir kränkt, påhoppad och uthängd.
I odemokratiska länder innebär det förföljelse, fängelse och tortyr att säga vad man vill, att klä sig som man vill, att leva med vem man vill. Ni som följer händelser i Iran, vet att brott mot yttrandefriheten, trots att orden är en kamp mot friheten att leva med eller utan slöja, ger hårdare fängelsestraff än livstid i Sverige.
De som tvivlar på att Sveriges ambivalens rörande religiösa och kulturella kollisioner främjar hederskulturer bör kliva ur bubblan och besöka verkligheten. Det är hög tid att förstå och diskutera varför parallella samhällen uppstår, varför moralpoliser anammat uppgiften att säkerställa godtyckliga regler utan hänsyn till landets lagar, på bekostnad av andra människors frihet.
Många med mig reagerade på busschauffören vid Skånetrafiken. Skälet till att han överskred sina befogenheter är sekundärt i sammanhanget. Det viktiga är att värna alla människors frihet, i det här fallet Amandas. Busschauffören har rätt att uttrycka sin åsikt men han har ingen rätt att agera, avkräva någon annan att göra avkall på sin frihet. I det här fallet tvinga tjejen av bussen, utifrån sin ståndpunkt om hennes klädsel. Busschauffören har rätt att debattera att toppar bör förbjudas i diverse debattforum, men inte agera utifrån åsikt genom fysiskt påhopp. Det är ett hot mot demokratiska värden, oavsett motiv.
Förvånansvärt få feminister har skrikit på barrikader över att Amanda förnedrades för sitt klädval, det är lika anmärkningsvärt som att kvinnor är motståndskraftiga mot fakta kring hedersförtryckets omfattning.
Är gaphalsarnas mål att sätta munkavle på övriga folket, styra åsikterna genom allt smalare korridorer och skapa konforma marionetter som följer en viss grupps normer?
Tystnadskultur oavsett anledning är farlig för samhället.