Markus Brunfelt: Regressionens tid kan vara kommen

En annan kategori seniorer trillar tillbaka till barndomen. För egen del åldras jag i harmoni. Likt Anthony Hopkins och George Clooney, åldras jag långsamt med grace och värdighet.
Självinsikt har alltid varit min paradgren.
Min självbild fick sig dock en tankeställare då en av döttrarna utbrast: “Pappa, du har blivit både gubbig och barnslig. På samma gång. Det är faktiskt ganska tragiskt att se…”
Därmed fick både familjefriden och självbilden en oväntad törn. Jag sökte febrilt efter ett förtydligande, men hon himlade bara med ögonen. Påhoppet föll i dunkel, men väcktes när jag överhörde ett samtal mellan två unga psykologer som diskuterade begreppet Regression. Enligt Sigmund Freud händer det att vuxna drabbas av “en tillfällig eller långvarig återgång av jaget till ett tidigare utvecklingsstadium”. Det var då den berömda poletten trillade ner.
Min förkärlek till 70- och 80-talet handlar kanske inte om harmlös romantisering av barndomen, det kanske handlar om regression. Jag fick återvända till dottern och åter be om ett förtydligande. Och det fick jag. Med råge. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Jag är fortfarande lika “gubbig” som tidigare, en ålderman som hasar runt i tofflor och morgonrock, läser papperstidning och ser
på analoga tevekanaler. Men samtidigt har ett förvuxet barn tagit plats bredvid gubben. De påstår att jag sjunger och dansar till Alphavilles “Big in Japan” samt “En kväll i tunnelbanan” med Noice (hur man nu kan dansa till den?) “Men det är ju tidlösa låtar, eller?”
“Det vet jag inte men de är gamla och patetiska. Men det värsta är att du sjunger pinsamma texter i duschen.” Bara för att jag råkade sjunga “Touch Me” av Samantha Fox, är jag tydligen pinsam. Vad jag kan minnas hade hon en riktigt bra röst och så gammal är väl inte den låten.
Tydligen har jag tendenser till regression även när det gäller mat. Jag kände mig lite krasslig och kokade några ägg och rostade ett par brödskivor. Plötsligt dök det upp ett kärt barndomsminne. När jag var sjuk som barn mosade min mor ägg med smör tills det blev en
rejäl sörja. Därefter rostade hon brödet, skar det i fingerliknande bitar och serverade. Detta upprepades varje gång jag var sjuk och fick stanna hemma från skolan. Det var sannerligen en högtidsstund för en snörvlande nioåring. Men här sitter jag nu, en man på 50+ i morgonrock och äter rostade “fingrar” med äggsörja. En regression till 70-talet, långt innan streamingtjänster och TikTok. Att vara sjuk på den tiden var lika spännande som att 2024 sitta på toaletten utan smartphone. Äggsörjan blev således en sällsam höjdpunkt under
barndomsåren.
När barnen vill spela spel förstår jag sällan reglerna. Istället föreslår jag klassiker som “Monopol” och “Nya bondespelet”. Monopol fick jag med ungdomarna på, men tjusningen med bondespelet förstod de aldrig. När jag dessutom berättade att den stora begivenheten
under loven var att spela bordshockey, såg de ut som fågelholkar. “Man drog i spakar och försökte få den stela högerbacken att spela pucken till den lika stela centerforwarden som då skulle smälla in pucken bakom en stel målvakt som bara kunde röra sig i sidled.”
Jag toppade anekdoten med finessen att man strödde ut mjöl på spelplanen för att pucken skulle gå snabbare. Barnen var säkert mäkta imponerade, även om de hade svårt att visa det i stunden.
80-talsmusik, fuldans, äggsörjor och bordshockeyspel. Listan kan göras lång och när jag nyligen hälsade på min mor, passade jag på att ta en promenad till min gamla störtloppsbacke där jag satte världsrekord i snowracer och jag tog även vägen förbi grusplanen, dit jag
cyklade på min brandgula cykel. Tyvärr hittade jag bara en anspråkslös liten kulle och en konstgräsmatta som skulle föreställa en fotbollsplan. Det kan vara så att döttrarna har rätt. Det kan även vara så att Freud hade en poäng. Men jag drar en annan slutsats.
Om jag är en hybrid av gubbe och barn, borde väl dessa ta ut varandra så att jag istället befinner mig i den yngre medelåldern.
Så är det givetvis.
Barnen har sin sanning.
Freud har sin.
Och jag hivar mig upp på den brandgula cykeln, trampar bort från stadskärnan och ogenerat sjunger som Samantha Fox: “Touch me, touch me, I want to feel your body…”