Var kommer allt hat ifrån?
Efter den senaste tidens vansinnesdåd är mitt huvud återigen fyllt av dessa frågor. Jag är vanligtvis en sansad person och brukar undvika att dras med i larmet om att allt har blivit värre, våldet har blivit grövre och liknande, tvärtom visar all statistik att det dödliga våldet har minskat. Samtidigt är det svårt att bota rädsla för oprovocerat våld med statistik, känslan av att man kan bli skjuten eller nedhuggen med kniv precis när och var som helst får fäste, trots att det är extremt ovanligt. Men när flera fall radas upp efter varann inom loppet av bara några veckor är det lätt att tänka att det är säkrast att stanna hemma.
Under 2003 begicks minst fyra grova våldsbrott i Sverige, varav ett var mordet på dåvarande utrikesministern Anna Lindh, och psykvården kritiserades hårt för att inte kunna ta hand om personer som behöver hjälp. Sedan dess har det nog inte blivit värre, det rådde undergångsstämning då också –“Vart är Sverige på väg?” – men det har heller inte blivit ett dugg bättre. Det är tolv år sen! Varför kan vi inte hjälpa människor som behöver vård? Varför tvingas de till grova våldshandlingar för att uppmärksammas och omhändertas?
Men det som verkligen får mig att tappa tron på mänskligheten är allt hat som florerar i vardagen på nätet. Minsta lilla grej kan föranleda en veritabel hatstorm på twitter eller facebook. Var kommer det ifrån? Mår folk så dåligt att de måste pysa ur sig var helst de kommer åt och där man kan vara anonym? För inte så länge sen hade någon i vår lilla stad dristat sig till att bränna av ett mindre fyrverkeri i samband med studenten. Den masshysteri som uppstod efter det kan orimligen stå i proportion till handlingen. Hundägare gick igång och kriget var ett faktum. Jag är inte hundägare, eller småbarnsförälder heller för den delen, och tycker det är ganska trevligt med fyrverkerier, men jag kan förstå att man kan bli lite upprörd när man inte är förberedd. Men därifrån till att tycka att alla som gillar fyrverkerier borde dö, eller att de som har hund borde ha ett nackskott, och hunden också, är det för mig ett ganska långt steg. Men inte på nätet, där hamnar vi i de tongångarna direkt.
Varför tycks det vara ok att häva ur sig vad som helst? Nätet har blivit som en slags modern version av klagomur, man bara vräker ur sig allt elände som ryms inom en, helt osorterat. Tyvärr sitter det ju oftast någon där i andra änden som får ta emot all skit. Jag skräms mer av människors hat i vardagen, än av plötsliga vansinneshandlingar. Jag skräms mer av människor som tycker det är ok att skära halsen av alla som inte tycker som dem, för det är hatet som föder våldet.
Just nu är tjugotvå tolvåringar mitt ljus i mörkret, för de älskar skolan och är positiva till allt. De lyser av förväntan så fort jag kliver in i klassrummet och jag känner att kanske, kanske finns det hopp.