Inget knaprande på torrfoder, inget krafsande på möbler, inget tassande på golven. Jag ser en svart skugga i ögonvrån, men det är tomt när jag tittar dit. När jag öppnar ytterdörren hör jag inget dunk från övervåningen, hoppet ner från fåtöljen, och ingen kommer ner och möter mig i hallen. Vår katt har dött och lämnat ett stort tomrum efter sig. Vissa dagar vet jag inte hur jag ska komma över det överhuvudtaget. “Det är ju bara en katt”, har som tur är ingen sagt, och alla djurägare vet ju att det inte är så.
Förr tänkte jag alltid att jag var en hundmänniska. Katter är opålitliga och lömska, men bra på att fånga möss, så den första katten skaffades av den anledningen – ett nödvändigt ont då huset vi köpt även visade sig vara hem åt en hel muskoloni. Den katten levde i elva år och gjorde sitt jobb. Med tiden blev jag mer och mer förtjust i honom och efter att ha varit hundvakt ett par gånger till min systers hundar insåg jag att jag blivit en kattmänniska. Så mycket smidigare. Inga promenader i eländigt väder, inte så stora krav på lek, motion och underhållning. Perfekt!
Efter att ha klarat oss utan i två år, maken ville inte ha en ny – det är ju så sorgligt när de dör – blev det ändå en. Mössen hade återigen intagit vårt hem, sprang ogenerat i soffan på kvällarna, och det kan ha bidragit till att den motvillige maken gav med sig. Den här gången blev det en katt som behövde omplaceras. Åldern var osäker, men veterinär hade uppskattat till runt sju år. Sitt första dygn tillbringade han bakom soffan i hallen och sen försvann han. Jag letade desperat en hel dag, övertygad om att han smitit ut och sprungit hem. På kvällen hörde jag ett ynkligt jamande och hittade honom till slut längst in under soffan i vardagsrummet. Sen dess har han blivit en självklar familjemedlem. Med sina olika jamanden har vi fört långa samtal, han har styrt våra läggtider på kvällarna genom att upprört jama och stirra ut oss när han tyckt att det börjat bli dags och motvilligt accepterade han också de nya små människorna som tillkommit de senare åren och lät dem klappa honom försiktigt.
Och nu är han borta. Mitt i allt elände är jag ändå tacksam över att han dog hemma, det gick fort och vi slapp ta beslut om att åka till veterinär. Han fick ett ovanligt långt liv, nästan tjugo år, och jag är rätt säker på att det har varit ett bra och behagligt liv. Men tystnaden här hemma är öronbedövande.