Något av de viktigaste som finns inom all opinionsbildning är den så kallade värdegrunden.
Den utgör själva fundamentet som en rörelse, en människa, en familj eller ett parti bygger sina visioner på. Värdegrunden är också det ibland outtalade bygge var på hela samhället vilar. Ett land bygger sin identitet på sin värdegrund.
Ett samhälle som Sverige har genom åren av demokratisk utveckling kommit ganska långt i arbetet med en kollektiv och gemensam värdegrund.
Till denna hör alla människors lika värde, solidaritet med de svaga, främjande av kvinnors och homosexuellas rättigheter och en frihetlig tanke att alla får tro på vilken Gud de vill, eller vara fria att inte tro på någon Gud alls.
Låt mig nu klargöra min egen värdegrund. Jag är i botten en demokratisk socialist. Jag kommer från ett klassikt arbetarhem där min mor jobbade i vården och min farsa kom som arbetskraftsinvandrare från Italien och arbetade som vaktmästare tills han pensionerades. Min far var aktiv i både fackföreningsrörelsen och vänsterrörelsen. Jag är uppväxt med Mikael Wiehe på stereon och Che Guevara på väggen.
Jag är med stolthet en del av den tidiga svenska vänstern som såg orättvisorna i världen och ville göra något åt dem. Detta var alltså långt innan den svenska vänstern beslutade sig för att alla orättvisor inte är lika mycket värda. Detta var långt innan den svenska vänstern bestämde sig för att vissa grupper i samhället alltid är offer och andra alltid förövare.
Min egen resa har tagit mig från socialbidrag och svårt skuldsatt alkoholist till nykter innehavare av ett aktiebolag med en omsättning på miljoner och tillbaka till den ruta 1 där jag står just nu. Jag har flugit högt och landat hårt. Det är inget unikt synd om mig. Framgången lärde mig inte särskilt mycket. Bakslagen och mina misslyckanden däremot lär mig väldigt mycket grundläggande saker om hur det är att vara människa.
Jag är trogen det rättvisepatos som jag fått med mig hemifrån. Jag ser orättvisor där de dyker upp och jag adresserar förövarna. Jag har örat mot marken. Jag är en del av folket. Svensk vänster (och svensk miljörörelse, från vilken MP är sprunget) har sedan länge lyft örat från marken och föraktar i hemlighet alla fattiga knegare som är inte vet bättre. Vänstern har kommit att förakta
de svaga.
Jag minns diskussioner med mina leninistiska vänner inne på Stage Door i Göteborg 1991, hur de försvarade terrorister som bombade oskyldiga och en av mina första publicerade insändare handlade om dödsdomen (fatwan) mot författaren Salman Rudshide. Veckan innan hade jag publicerat en text som försvarade en generös invandring. Mitt engagemang har hela tiden sin botten i värnandet av de svaga, den bär eftersom den är förankrad i en värdegrund.
Jag blir därför rasande när den elitistiska vänstern vill avfärda mig som höger. Jag mötte en bekant i går, uttalad vänster, som ville tacka för mitt skrivande, och vi talade om det där, hur allting flyter, hur allt är i rörelse, hur det som var vänster inte är det längre och hur det inte alls är samma hot mot demokratin nu som då men att vänstern inte riktigt verkar ha hängt med i alla turer. De står kvar där de stått i alla år. De skapar sina fiender i mörkret, täljer fram dem som de alltid täljt fram dem, och ställer ut dessa pjäser i en värld och i en verklighet som ser helt annorlunda ut. Men sedan håller de ändå fast vid sina snidade fiender!
Det är obegripligt!