Hur vi än väljer att umgås, fysiskt eller på distans, är det så viktigt att de finns där. Min allra första vän som jag minns fick jag som nyinflyttad sexåring till det alldeles nybyggda villaområdet. Plötsligt stod hon där, i kanten på den sandgrop som skulle bli vår trädgård. “Ska vi leka?” “Ja”, svarade jag och sen var det klart. Inte svårare än så. Nästan femtio år senare bor vi ganska långt ifrån varandra, men vi ses fortfarande då och då. Sociala medier är till stor hjälp också. Vi följer varandras liv, även om det sker lite på avstånd.
Många vänner har passerat revy under åren, genom arbetsplatser, fritidsaktiviteter och på andra sätt. En del består, andra är mer situationsbundna och faller ifrån. Ytterligare några väljs bort av olika anledningar, man växer ifrån varandra eller de tar för mycket energi. Det är också givande med vänner i olika åldrar. På en av mina första arbetsplatser jobbade jag med en kvinna i min mammas ålder, jag var runt tjugo. Vi blev snabbt vänner och hade hur kul som helst tillsammans. Det var första gången jag fått en kompis som inte var i min egen ålder och jag tyckte det var så häftigt. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det enda jag inte gjorde tillsammans med henne var att gå på krogen, för det var hon inte så intresserad av. Jag hade inte sagt nej till det. Nuförtiden har jag flera kompisar som är yngre än jag, vänskap är inte åldersbunden.
Men de där som funnits med sedan unga år ska man vara riktigt rädd om. Läste någonstans nyligen att det är enkelt att skaffa tio vänner på ett år, men att behålla en vän i tio år är väldigt speciellt. Vet inte riktigt om jag håller med om det första, tycker nog att det blir svårare ju äldre jag blir, det är ju inte som när jag var sex år. Det är mer som ska stämma, jag är kräsnare och öppnar mig inte för vem som helst, men visst, ibland klickar det direkt. Men att behålla en vän i tio år eller mer, det är speciellt. Att ha någon som följt en i livet, som vet det mesta om en och som sett alla sidor, både de bra och de dåliga, de personerna blir viktigare och viktigare. Igår träffade jag en av de där vännerna som funnits med sedan yngre tonåren. Vi träffas mer eller mindre regelbundet, men det är alltid så att samtalet bara tar vid där vi slutade senast, inga förklaringar krävs, det bara fortsätter. Det är det bästa jag vet!
Jag hoppas att du också har en nära vän, som finns där och där samtalet är ständigt pågående. Som någon så klokt har uttryckt det, “Att gå med en vän i mörker är bättre än att gå själv i ljuset.” Så är det!