Det menas att man inte ska tala om social distans utan fysisk distans. Det må vara nog så klokt men betyder ändå det samma. Nog finns det somligt ord inte förmår att förmedla och nog finns stunder när kramar kan vara läkande.
Jag som gick lite kantig ut i världen och tvekade inför kramar och fysik närhet lärde mig med tiden. Det tog lång tid att våga. Jag möter många barn som har svårt med just fysisk beröring. Fysisk beröring kan öppna portar man inte vågar låta öppnas. Andra barn kan ha svårt med musik och håller för öronen. Det är lätt att tro att detta har med ljudkänslighet att göra men ofta handlar det om att skydda sin sårbarhet mot intryck som kan skapa vanskliga vägar rakt in i hjärtat. Att släppa in starka intryck och känslor kan upplevas som att öppna för sårbarhet. Det var i arbetet med barn jag lärde mig att våga fysisk kontakt och nog hjälpte det att den bonussläkt jag kom att dela så oförställt klev igenom mina murar och kramades. Sedan var det kollegan Christina som hur jag än signalerade klev rakt igenom mitt motstånd och kramades. Allt detta är såklart del i social gemenskap. Det tog ett liv att förmå omfatta detta. Eller ja, komma en bit på väg.
Jag tror mig förstå att just min tvekan ytterst hade att göra med rädsla att förlora något, någon. Hur banalt det än kan tyckas är det i omfamningen man förstår att man älskar och bryr sig om någon. En kram kan innebära att få syn på kärlek. Musik kan göra att man får syn på känslor i sig själv. Ibland men verkligen inte alltid kan även ord nå ända in i oss.
Våga leva innebär att våga förlora. Våga visa sin längtan innebär att riskera att bli avvisad. En del av oss gick ut i livet med en känsla av att absolut inte riskera något sådant. En del barn lever i just den tvekan. Med fråga ”ska jag våga visa mig och leva fullt ut”
Och vi måste mista. Att inte ha något eller någon att förlora är att inte ha vågat leva.
Så kom då sorgen mitt i denna konstiga vår. Någon lämnade oss alldeles för tidigt. Morgonen därpå stod tulpanerna frusna och magnolian hade kastat sina blommor som i protest. Kylan hade kommit med natten och vårvärmen hade backat undan. Jag förstår såklart att sorgen i dessa tider drabbar många, allt för många, men plötsligt är den hos mig, hos oss. Famnar borde slutas kring smärtan men inte ens det är riktigt möjligt.
Någon som berikat mitt liv är borta, någon som varit andras liv är borta. Allt jag har är ord. Hur ska ord kunna ge tröst och stilla förtvivlan? Hur ska ord kunna styrk bort tårar och inge hopp? Det som är viktigt i livet känns ändå så starkt, ekonomisk vinning och simpel egoism så omöjligt som väg framåt. Solidaritet och betydelsen av människovärde växer i min privata sorg och möjligen i vår gemensamma.
Det ända som var som vanlig med Valborg var väl kylan. Det är en tid av saknad. Någon som berikat mitt liv, någon som varit andras liv är borta. Någon jag vågade krama är borta. Någon som borde fått sin tid bland blommor och växter med barn och barnbarn fick det inte men är kvar i oss för alltid.
Men om framtiden är som ett träd
Vi har planterat i jorden
Och ifall friheten är
Som den sprödaste, sköraste ros
Måste vi väpna oss väl
För att försvara det svaga
Vi måste värna det mot de som vill krossa
Det som spirar och gror
Mikael Wiehe