I förra veckan bevistade jag något som kallas Kritisk Bar. En ganska fantastisk företeelse i min hemstad. Folk betalar en dryg hundralapp för att få komma och höra en diskussion i ett aktuellt ämne. Arrangör är en kulturförening med hjärtat till vänster.

Den här kvällen fick cirka 150 personer lyssna till Åsa Wikforss, ledamot av Svenska Akademien, och Erika Bjerström, SVT:s klimatkorrespondent, tala under rubriken┣Klimatet som slagfält – ett samtal om kulturkrig, polarisering och förnekelse i klimatfrågan!

Samtalet började med ett dystert konstaterande om att det blivit sämre. För fem år sedan när det senast det drog ihop sig till val till EU-parlamentet var klimatfrågan riktigt het. Det fick också genomslag i EU där kommissionen arbetat ambitiöst och fått igenom tuffa direktiv och förordningar för medlemsländerna. Beslut som behövs för att uppnå klimatmålen.

Idag är läget annorlunda. Pendeln har svängt och det ser ut som att det är nationalistiska krafter som kommer att gå fram i valet till EU-parlamentet i juni. Krafter som inte prioriterar klimatet, suckade Wikforss och Bjerström.
De sa inget om att det kanske inte är så konstigt att pendeln svänger när EU-fattar beslut som med välvilligt bistånd av Naturvårdsverket innebär att Sverige ska återställa betesmark till förindustriell tid, eller att skogsägarna inte får avverka sin skog, eller att dieseln måste kosta 26 kronor litern.       

Då är det kanske inte så märkligt att många invånare inte hänger med och att det blir lätt för andra politiska krafter än de som värnar miljöintressena att gå fram. Politik är alltid en balansgång med hur långt man kan gå. Alla partier styrs av opinionsundersökningar och strateger som ska vinna ”varje dags mediala slag”, som den förre statsministern Göran Persson en gång förklarade för mig. 
Det säger sig självt att det med det synsättet blir det den våta fingertoppens politik som gäller. Då blir det svårt att stå för något klart och tydligt. 

Det är ju annars så en demokrati ska fungera i ett idealsamhälle. Olika intressen slår sig samman, formulerar vad de vill, presenterar en konkret politik för att uppfylla sina mål och går till val.
Sedan får medborgarna välja mellan de olika tydliga politiska alternativen.

Idag skulle man exempelvis kunna önska sig ett parti som klart och tydligt sa: Vi vill att bensin och diesel ska kosta 30 kronor litern för att åstadkomma den livsviktiga omställningen bort från fossila bränslen. Kanske skulle ett miljöparti som är så tydligt få 10-15 procent av rösterna, men det verkar inte partiledningen våga chansa på.

Det brukar heta att vi får de politiker vi förtjänar. Det är nog mer sant idag än någonsin tidigare. Med det låga partipolitiska intresset finns det inte så många att välja bland längre när de politiska uppdragen ska fördelas runt om i landets kommuner och regioner. 
Lägg till det dagens verklighet med ett hårt tonläge och organiserade drev i sociala medier. Senast vittnade Mikael Johansson, moderat regionordförande i Kronoberg, om fem år av hat och hot som gör att han lämnar sitt uppdrag. 

Jag har skrivit många gånger att den demokrati vi har idag får svårt att överleva de nya former för det offentliga samtalet som internet fört med sig. Kvar blir de politiker som de står ut med gaphalsarnas hat och hot. Sådana tjockhudade människor är knappast de politiker vi vill ha.