Jo jag får väl erkänna, jag är en språkpolis. Det är svårt att inte vara det, när mitt jobb består till så stor del av att läsa texter och bedöma dem.
Men jag passar mig noga för att blanda ihop jobb och privatliv, jag rättar inte på min fritid. Jag talar inte om för mina vänner att de stavat fel, oftast inte i alla fall, men jag kan ju inte låta bli att se det. Det är som att låta bli att läsa, det går liksom inte, har man en gång lärt sig kan man inte sluta med det. Men särskrivningar? Snälla! Ibland blir jag mer fascinerad än irriterad över hur fel det kan bli, det är “jätte snyggt”, “in stämmer”, “svensk kyckling lever” och “barn under kläder”. Men hur svårt kan det vara att få till det rätt? Om man säger ordet ihop, ska det skrivas ihop!
Ett annat fenomen är att alla barn går i olika aktiviteter nuförtiden. Man går i fotboll, man går i dans och man går i ridning. Alltså, vad är detta? Jag tror det började nån gång när mina barn var små, de kom hem och sa att de ville gå i fotboll och i basket. Jag fattade ingenting. Vaddå gå i? Man går väl PÅ en aktivitet? Eller man spelar fotboll och basket. Dessutom går man väl knappast i fotboll, man springer väl mest. Bilder i huvudet, vad är det för fotbollar som man går i, hur ser de ut?? Man går möjligtvis en kurs i något, till exempel spanska eller porslinsmålning, men alla barn går i aktiviteter på 2010-talet.
Jag tänker att det språkbruket måste stå för något. Man har liksom flyttat fokus från själva utförandet, det är inte man själv som står för det längre, man SPELAR inte aktivt fotboll, utan man går i fotboll och låter någon annan ta hand om genomförandet?
Barnen skjutsas till en aktivitet som de går i, tar del av, men fokus ligger inte på att man gör något. Man går i dans som en aktivitet, men man påstår inte att man dansar.
För övrigt är det här med språk allvarliga saker. I en artikel i SvD nyligen presenterades en studie gällande ordförståelse hos personer som gjort högskoleprovet. Den visar att de under 25 presterar allt sämre och som anledning anges bland annat våra förändrade medievanor. Klart att det måste visa sig på nåt sätt att många unga människor aldrig läser en dagstidning eller en bok, utan bara kollar twitter och facebook. Och det vet vi ju hur “brist fälligt” det är “språk mässigt”. Unga människor kan absolut ha ett lika stort ordförråd, menar författarna, men det är i så fall ett annat. Och då blir språk i allra högsta grad i förlängningen en demokratifråga.