Målet med arbetsområdet är tydligt. Tänkte jag i alla fall. Plötsligt får jag en fråga som får mig att undra om jag har nått fram överhuvudtaget. Man får påminna sig att det ofta handlar mer om vad eleverna har hört än vad jag som lärare har sagt. För det är alls inte samma sak. Jag kan säga det hundra gånger, men om eleven inte har hört det spelar det ingen roll, och det hjälper föga att påtala just att jag har sagt det. Har man inte hört så har man inte hört.
Läser en artikel i Vi lärare som handlar om hur lärare “undervisar mer, har mer kontakt med hemmet, fler extra anpassningar, fler digitala hjälpmedel, har bättre översikt på närvarostatistiken, fortbildas mer, går på fler möten”, men ändå höjs inte skolresultaten särskilt mycket. Vad i hela fridens namn kan det bero på? Läraren som skrivit artikeln vet i alla fall en sak och det är att när tiden och förutsättningarna finns för att planera lektioner, lär sig eleverna mer. Det kanske är så att det är det vi lärare ska ägna oss åt - att undervisa. Att hålla fokus på en sak, hinna försäkra oss om att alla elever hänger med. Listan på saker vi inte borde göra kan bli lång, t ex: hjälpa eleverna med tekniska saker, såsom datorer och skrivare som inte fungerar (IT-ansvarig), hantera ätproblematik (kurator/skolsköterska), ange elever som vistas i Sverige utan tillstånd (migrationsverket/polisen), rätta högvis med nationella prov ålagda oss av Skolverket (Skolverket).
Häromkvällen träffade jag en tidigare kollega. Vi började båda jobba på högstadiet under nittiotalet och det har runnit mycket vatten under broarna kan vi konstatera och förändringar har kommit och gått. Olika betygssystem, olika förhållningssätt, olika riktlinjer. Ibland har det handlat om hur undervisningen ska förbättras, ofta inte. Övertron på mirakelåtgärder och quick fix är stor. Ett tag skulle eleverna “forska” fram all kunskap själva - katederundervisning var det sämsta och mest otidsenliga man kunde ägna sig åt - idag har pendeln svängt igen. Läraren är viktig och är den som ska förmedla kunskapen. Lärarnas fortbildning har mest bestått i att vi ska lära av varandra - bra tanke, men det räcker inte - där verkar trenden också ha vänt nu.
Det allra bästa är kanske att låta lärarna, som har utbildning, få ägna sig åt det de har just utbildat sig för, nämligen undervisning. Vad tror ni om det, skolpolitiker och alla andra som har åsikter och tror sig veta bättre?