Under ett par timmar talade vi om landsbygdens villkor i allmänhet och relationen varg/människa i synnerhet. Jag har träffat några av dem förut i andra sammanhang. Det är bra folk. De är inte ute efter att polarisera. Snarare tvärtom skulle jag vilja säga. Men tyvärr har frågan om vargens närvaro i människonära trakter blivit olyckligt politiserad och aktivisttät under senare decennier. Aktivismen och i bland även extremismen har fått sätta standarden för engagemanget när det kommer till vargen. De som likt Stig, Pernilla, Per, Jonny, Göran och de andra landsbygdsborna i Nätverket som jag träffade i Finspång riskerar därför att jämställas med rovdjursaktivister från Stockholms animalt rovdjursbefriade environger. Vilket är djupt orättvist. Vargen är ett intelligent, effektivt och stort rovdjur. Fundamentet för vargens samexistens med människor är att det är vargen som är rädd för människan och inte tvärtom. Det fundamentet riskerar nu att undermineras.
Jag vet inte exakt hur många människor som bor i eller i nära anslutning till de vargrevir som finns i Sverige. Men givet den löpande uppdatering av resultat från varginventering i Sverige vintern 2021–2022 som Sveriges lantbruksuniversitet SLU utför så finns det 23 revir i 11 län; från Skåne i söder till Västernorrland i norr. (11 januari 2022). Långbogenreviret är Östergötlands bidrag till listan.
Det är inte helt vetenskapligt belagt hur stort ett vargrevir är. De flesta revir består av så kallade familjegrupper: En familjegrupp vargar (kan även kallas flock) består enligt SLU "som regel av hane och tik och deras valpar. Oftast är det årsvalpar (de föds på våren), men även valpar från tidigare kullar kan ibland finnas kvar." I Långbogenreviret huserar en familjegrupp.
Det finns olika meningar om hur stort Långbogenreviret är. Dess utkanter utgörs hur som helst av orter som Ljungsbro, Borensberg, Tjällmo, Finspång och Skärblacka. Vad de olika meningarna anbelangar så handlar de om hur nära - eller långt bort i från dessa orter - som vargreviret sträcker sig. Hur som helst så talar vi om flera tusen människor som bor i eller mycket nära Långbogenreviret. Tar vi det antalet människor gånger 23 revir - varav flera i mer tätbefolkade trakter än norra Östergötland - så landar vi på ett antal personer som utan problem skulle kunna försörja ett hyggligt stort riksdagsparti med ett hyfsat antal väljare.
Eftersom det är landsbygdstrakter det rör sig om i de här sammanhangen så finns det - relativt landets mer urbana miljöer - många kött- och mjölkbönder och små och stora fårbesättningar i de vargrevirnära landskapen. Vilket betyder att vargar som har blivit allt mer oskygga visavi människor och deras boplatser utgör allt större hot mot klassiska landsbygdsnäringar i Finspångstrakten.
Nätverket för en trygg landsbygd är aktivt på många fronter. Flera av dem har egna djur, några är företagare i andra branscher och här finns erfarenhet från politiken, från offentlig förvaltning och från organisationer som LRF. Nätverket är inte hemligt eller dolt på något sätt. Men de är inte efter att fronta sig själva eller sin organisation. Deras mission är att försöka påverka villkoren för landsbygdens människor genom att "bearbeta" politiker, statliga myndigheter - Naturvårdsverket, Länsstyrelsen, Polisen, med flera - och sådana som mig som har en tidning att skriva i och/eller en mikrofon att tala i.
"Det vi framförallt är ute efter är att vi som så att säga är direkt berörda av villkoren på landsbygden eftersom vi lever och verkar i landsbygden ska få mer att säga till om när det gäller just våra villkor. Vi berörs direkt i våra näringar när dieselpriset som nu har gått upp med fem kronor på ett år, när polisen är mycket sparsam med att åka ut på inbrott och stölder i våra bygder och när vargen har revir i allt mer befolkade trakter", sa David.
"Det gäller att inte köra i diket åt det ena eller andra hållet för att istället hålla sig till de faktiska målkonflikterna som finns i rovdjurspolitiken", sa Stig och visade mig utskrifter av kommunikation med Naturvårdsverket; den myndighet som ansvarar för de nationella förvaltningsplanerna för de stora rovdjuren. De där "dikena" som Stig och de andra i nätverket vill undvika är risken för att dras med i den hårda och oförsonliga ton som präglar mycket av vargdebatten. (Artikeln fortsätter i Folkbladet i morgon tisdag.)