För elevers del i skolan sägs höga förväntningar vara en viktig del. Höga förväntningar från såväl hem som skola. Men vad menas med höga förväntningar. Höga förväntningar kan såklart vara orimliga och inte bara gällande äpplen. Kanske kan man förstå det som att det handlar om att utgå från det goda, att varje elev vill och att varje elev har förmågor. Höga förväntningar kan även leda till magiskt tänkande som ”hen borde kunna” vilket är till föga nytta när hen uppenbarligen inte kan. Kunnande behöver möjliggöras kan man kanske tänka. Skapa en miljö och ett sammanhang som möjliggör och lära ut förmågor som kan vara till nytta i elevens strävan att nå förväntningarna som dessutom inte bara kan vara någon annans utan behöver bli till elevens egna.
Som jag vandrar på Östra promenaden funderar jag på hur man egentligen ska klä sig så här års. Tidigt på dagen fryser man och sedan blir man för varm. Jag borde med ålders rätt ha hittat ett sätt men tydligen inte. Somliga problem blir aldrig fixade, ibland för att de är för små och ibland för att problemen är för stora. En skola för alla tycks vara ett alltför stort problem även om det finns höga förväntningar på att ”någon” ska lösa saken. Äpplen som ingen hinner ta hand om tycks ofta vara ett alltför litet problem även om jag hörde om en fritidsgård som gärna tar hand om övergivna äpplen och gör mos av dom eller nått annat mumsigt. Övergivna barn ska man inte göra mos av.
Det pratas nu om att man måste få stopp på tillväxten till kriminella gäng vilket man såklart måste. Det är väl inget att bli oense om. Barn behöver komma till sin rätt, någonstans, och kommer att söka någon sorts tillhörighet och någon sorts lycka. Ekonomisk vinning är väl en erkänd föreställning av framgång och lycka och inte då bara bland kriminella. Man kan höra olika personer beskriva hur musiken blev deras räddning eller fotbollen eller teatern. Ett sammanhang att komma till sin rätt i helt enkelt. Sedan hör det ju till saken att äpplen inte faller långt från trädet. Inte utan hjälp och vem bryr sig om ett ruttet äpple om man nu inte råkar trampa på det med finskorna.
Nästan framme vid min arbetsplats med huvet fullt av snurriga tankar. Man ska inte blanda äpplen och päron sjunger det någonstans i bakhuvet. När man låter tankarna vandra som dom vill kan det bli lite rörigt på hjärnkontoret. Innan jag sätter nyckeln i dörren vill jag komma till någon sorts slutsats. Utan slutsatser blir ju allt bara ältande. Alla dessa kriminella var en gång små barn som ville bli älskade och var nyfikna på livet. Vad hände? Jag ser barn i skolan som lika illa passar in i kontexten skola som dessa kriminella passar in i kontexten samhälle.
Jag stannar upp vid dörren men stoppar ner nyckeln igen. Jag hinner mycket väl gå ett varv till och tänka färdigt. Ja det ser knasigt ut om någon ser mig men detta är ju viktigt. Nu har jag börjat svettas av min raska promenad. Jag försöker hitta tanketråden igen men så möter jag en kollega som ser förvånat på mig: ”ska du gå hem igen”? Alla vi som bryr oss borde kanske stanna upp och stryka i våra kalendrar för att få tid att fundera färdigt. Hur ska vi göra? Alla vill väl ha en fungerande skola och en berikande fritid för alla barn eller? Alla tycker väl att alla barn är lika mycket värda eller? Alla vill väl ge varje barn det stöd barnet behöver för att komma till sin rätt eller? Om detta vore en pandemi skulle ju uppenbarligen även de pengar finnas som kanske behövs. När barn väl valt bort sina försök att få tillhöra och komma till sin rätt är det mycket sent. Mycket sent! Polisiärt arbete som telefonavlyssning och annat kan mycket väl vara effektivt men förändrar inte i grunden såklart.
Tillbaka vid dörren och nu går jag faktiskt in. En sak är mycket säker, det är inte barnens fel! Många av oss som på något sätt fann vår plats och något sånär fick komma till vår rätt vet att vi alls inte är bättre än andra. Något annat sjunger i bakhuvudet när jag slår mig ner vid skrivbordet, någon vis mans ord vill jag minnas.
”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga”.