"Eleverna fnissar när det handlar om SMS-språk - vem säger ens det längre? - och människor som skriver på sina Nokiatelefoner", skriver Cecilia Lundholm Pålsson.
Gamla runor och översättningen av Gustav Vasas bibel till svenska på 1500-talet och stavningsreformen 1906. Vad kan det rimligen ha med oss att göra? Det ska jag försöka övertyga eleverna om under de kommande veckorna, för ord och dess ursprung är intressanta. De har ju uppstått nån gång, nånstans, för att behovet fanns, saken eller handlingen krävde att man kunde prata om den, eller bara för att det är kul. Vi gillar att vara kreativa när det kommer till språk. Tänk bara alla slangord.
Låneord är ju heller ingen ny företeelse, vi har lånat friskt från både tyska och franska. Det nya är kanske att de ord vi nu tar in, från främst engelska, inte försvenskas utan används rakt av. Finns det en fara att det svenska språket dör ut, undrar ju en del. Men språket står starkt än så länge enligt språkforskare. På facebook finns en grupp som heter Språknördarnas högkvarter som jag så klart är med i och där avhandlas högt och lågt och en sak är i alla fall säker, språk engagerar. Många stör sig på anglicismer i språket och personligen kan jag tycka att det är störigt med folk som blandar onödigt mycket, som “det blir ju lite lame att hålla på med…”, första person som approves…”, “en dude who loves…”, “du tror inte att det blir peace on earth anyway…” Alltså jag vet inte. Blir det verkligen bättre?
Det är lätt att tänka att vi aldrig varit så slarviga med språket som nu, det är kanske sant, men redan de gamla grekerna tyckte att de ungas språk var slappt och ovårdat. Det hör liksom till att man ska tycka det. Ungas språk är alltid kryddat med sånt som äldre tycker är fel eller ovårdat. Tänk förkortningar eller utfyllnadsord som liksom, alltså och typ. Vi kollar på ett avsnitt av det populära programmet om språk från tidigt tjugohundratal och kan konstatera att det känns ganska daterat, ord är en färskvara och på tjugo år har mycket hänt. Eleverna fnissar när det handlar om SMS-språk - vem säger ens det längre? - och människor som skriver på sina Nokiatelefoner. Tänk vad mycket som hänt sen dess. Att bara ha 160 tecken på sig att förmedla något var början på de förkortningar i chattspråket som vi ser idag. Faktum är att vi uttrycker oss så mycket mer i skrift idag än tidigare, vilket ställer högre krav på skriftspråklig säkerhet och då blir bristerna också tydligare. Men att veta nåt om ords ursprung kan ju faktiskt hjälpa till.