Ibland känns det verkligen som Davids kamp mot Goliat. Vi kan inte vinna men vi måste hela tiden fortsätta och aldrig ge upp. Friends senaste rapport om nätmobbning visar att var tredje ung person mellan 10 och 16 år någon gång har blivit mobbad eller utsatt för kränkning på nätet och i sociala medier. Som verksam i skolan är detta vardag. Nästan varje dag diskuterar vi hur man beter sig, eller inte beter sig, på nätet. Alla vet hur det bör vara och ändå vittnar alla om elaka kommentarer och ibland utfrysning och ett antal har själva blivit utsatta vid ett eller flera tillfällen. Enligt rapporten är det dock många som ändå talar om för någon vuxen hemma om det som hänt. Alltid något. Möjligtvis är det lättare att berätta om kränkningar på nätet, som kanske till och med kommer från någon man knappt känner, än mobbning IRL, då man ofta skäms och inte vill säga något. Men en del av de kommentarer som lättvindigt slängs omkring på nätet bland våra barn får en ju minst sagt att baxna.
Inte sällan handlar debatten om att skolan måste ta hårdare tag för att få bukt med problemen, och visst, det får aldrig förbises i skolan, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över föräldrabiten. Hur tänker man som förälder när man blir presenterad inför fakta? Mitt barn har skrivit detta oerhört kränkande inlägg och jag väljer att inte agera? Jag förstår det ärligt talat inte. En nyligen inträffad händelse, där en elev fått tag i en annan elevs inloggningsuppgifter och skickat högst tvivelaktiga mail i dennes namn, skapar nya diskussioner. Hur just den föräldern reagerade vet jag inte, jag hoppas det var kraftfullt, men hade det varit mitt barn hade den nog fått det hett om öronen. En insändarskribent frågar sig hur skolan har kunnat få bli så respektlös, laglös och kravlös. Ja, jag vet inte om den “har fått bli det” och har den verkligen det? Vill ju gärna tro att alla gör vad de kan för att upprätthålla god undervisning och ordning. Men visst skulle det hjälpa om inte så många flydde yrket och visst skulle det hjälpa med högre löner, men det löser ju inte problemet med nätuppförandet. Och det är definitivt inte ett problem som enbart föds och underhålls i skolan på dagtid.
Jag har jobbat i skolans värld större delen av mina barns uppväxt och kanske tenderar man som lärare att bedöma sina egna barn hårdare. Man vet hur det går till, att det sällan är bara ens fel att konflikter uppstår och frågan infinner sig direkt, vad gjorde du? Men den frågan verkar inte riktigt väckas hos alla.
Nätet lever som bekant sitt eget liv, men föräldrar, lärare, ja alla, måste fortsätta kämpa för att inte hatet ska ta över, även om det kan kännas hopplöst ibland, och det är inte bara ett skolproblem.