Många svåra saker men jag har aldrig någonsin tänkt att ett barn jag mött saknar disciplin.
Det fattas förståelse här i världen och många barn tvingas leva i oviss otrygghet. När föräldrar inte förmår vara de föräldrar de hade önska vara leder det till att något fattas för många barn. Jag har aldrig tänkt att svaret på alla svåra frågor är mer disciplin.
Det talas en hel del om disciplin i skolan och i vissa fall om avsaknad av disciplin. Men vad menas med disciplin? I skolans styrdokument talas om trygghet och studie-ro. Där talas även om disciplinära åtgärder som aldrig ska tjäna som straff utan som ett sätt att styra upp verksamheten. Ingår det i begreppet disciplin att få någon att lyda oavsett vad som ska lydas? Att utan undantag följa regler? Är inte just det en sorts stelbenthet vi ofta irriteras av? Man kan försöka förklara omständigheter tills man blir blå i ansiktet men personen man talar med hänvisar bara till sina regler.
Vi vill såklart att våra barn ska lyssna på vuxna eller varför inte på alla människor. Vill att de ska lära sig att tänka på andra och att ta ansvar. Varje förälder har såklart en viktig fostrande roll. Inget barn mår bra utan ledning men samtidigt får inte allt handla om yttre disciplin. Yttre disciplin riskerar att handla om att göra rätt under övervakning och hot om straff. Inre disciplin handlar om att förstå och omfatta det som gäller och därmed i större omfattning fatta rätt beslut även om ingen ser. Vi som blev fuskare vet allt om den saken. Vi som låtsades göra läxor, lydde läraren men hånade vikarien, vi som gjorde rätt för någons annans ögon. Tror vi kallade det för att vara ögontjänare under min uppväxt. Företeelsen hade ett namn då vuxna faktiskt redan då förstod just den risken med yttre disciplin.
Jag har lärt mina barn att tacka för saker, tror jag, men inte bara för att man ska göra det utan för att deras tack har betydelse för andra. En del i att säga tack eller ge beröm till någon handlar om att man tror att det kan betyda nått för den andre. Det är en del i att samspela och man behöver se sitt eget värde. Jag skulle aldrig tvingat mina barn att tacka, då vore det ju ingen mening i detta tack. Via kunskap och erfarenheter om samspel och hur vi bäst framställer oss själva lär vi oss att göra kloka val.
Jag förstår väl att både elever och föräldrar kan längta efter disciplin när de hoppas på det som i skollagen beskrivs som trygghet och studie-ro. Man bör ändå betänka att det måste ses i ett sammanhang. Eleverna ska lära sig tänka själva och ta ansvar utifrån egna val. Eleverna ska även lära sig att se kritiskt på vad som presenteras för dom.
Det är ju inte riktigt så att vi, de flesta av oss, följer regler för att vi är disciplinerade utan för att vi vill tillhöra och verkligen inte göra fel. Många av oss kör i 30 förbi skolor inte bara för att polisen kan dyka upp utan för att vi förstår att där kan komma barn springande ut på vägen. På det sättet är den som styrs av yttre disciplin farligare än den som styrs av inre disciplin. Den senare kör förbi i högst 30 även utan yttre kontroll.
Ett annat problem med disciplin är frågan om maktutövning. Om den som utövar makt över andra även har skapat reglerna. Utifrån en föreställning om disciplin som något eftersträvansvärt får maktutövaren ofta lust att ta i ordentligt. Att tvinga någon att lyda blir okey. Den som hyllar disciplin tanken tycks ofta tro att om man kan tvinga ett barn att tacka artigt är det början på att få barnet att såväl lära sig saker som att avstå från brott av olika slag.
”Ska du inte krama moster Ebba” eller ”sa du tack till den snälla farbrorn” kan fungera väl som påminnelser om möjligheter. Disciplin blir det fråga om när dessa handlingar ska tvingas fram och när man om en handling uteblir vill straffa barnet för det.
Jag har sett mycket saknas för olika barn genom åren. Många svåra saker men jag har aldrig någonsin tänkt att ett barn jag mött saknar disciplin. Men det har nog hänt att jag funderat över vuxna. Om man som vuxen finner sig köra intervall mellan fartkameror är det något att begrunda. Särskilt om man anser resten av världen vara odisciplinerad.
Bosse som sitter med mig och fikar gillar inte den bilden. Han har lovat ge feedback på min text. Han säger som han tycker, Bosse. Det gör inte alla så därför sitter han framför mig med en kopp kaffe och ser fundersam ut
– Va fan kamerorna sitter ju så tätt, då blir det ju hackig körning, säger Bosse eller ja mer muttrar.
– Är det enda du har att säga om texten jag skrivit” undrar jag försiktigt.
– Nä, vad är det för fel på disciplin?” säger Bosse och tar en kaka.
Där har Bosse en poäng, tänker jag. Inget fel på disciplin, det är ett ord.
– Minns du ”Grundbulten”, frågar jag
– Menar du boken för länge sedan? Bosse ser intresserad ut.
– Ja just. Fångarna hade tanken att om man hittade grundbulten och pillade loss den så skulle hela fängelset rasa. Jag får för mig att disciplin blivit en likande grundbult. Om den bara dras åt så blir allt bra i våra skolor tros det. Tack för hjälpen det var en bra fråga!
– Äh det var väl inget att tacka för, säger Bosse och lägger till, tack för kaffet.
– Vi kan väl sitta och snacka en stund även om du inte gillade min krönika, försöker jag
– Där har du fel, jag har bytt till Folkbladet bara för din krönikas skull, eller nja det var ett erbjudande. Du vet han stod där, vid Färgargården under trädgårdsmässan, han den där Widar. Det gick att prata med han. Alltså han va som folk och det hade man ju inte trott, sammanfattar Bosse.
* Grundbulten är en roman från 1974 som gavs ut under pseudonymen Kennet Ahl (Christer Dahl och Lasse Strömstedt).