Jag höll mitt löfte från föregående krönika och levde november så gott jag kunde med hummer, aktiv vila och kärlek. Det gjorde jag verkligen. Men den nordiska vintern är envis. Så och vemodet. Jag snörar envetet på mig löparskorna och ger mig ut på den tvångsmässiga tiotusenstegspromenaden. Eftersom jag har ärvt slarvgenen av min far så har jag givetvis tappat bort mina handskar ännu en gång och därför borrar jag ner händerna så djupt jag kan i jackfickorna. Jag snörvlar och hostar men vandrar oförtrutet framåt och i öronen lyssnar jag på ännu en av dessa oändliga poddar om situationsanpassat ledarskap. Plötsligt plingar det till i telefonen och eftersom det är arla morgon antar jag att det är viktigt och fibblar upp telefonen med mina frusna händer.
Ett sms, där avsändaren är ett automatutskick från en hälsokostaffär som jag handlade på för evigheter sen: “Rean du väntat på - upp till 50% rabatt under Black Week”. Livet går vidare i vår västerländska högfärdsbubbla. Världen står bokstavligen i brand. Putin fortsätter sitt övergrepp på Ukraina, Israeler och Palestinier försöker utplåna varandra, klimatkrisens sår glöms temporärt bort i takt med mord och hämndaktioner, sprängningar, hot, barn som mördar för att de ännu inte är straffmyndiga och våra folkvalda står på behörigt avstånd, beklagar sig pliktskyldigt och tar tillfället i akt att försöka triumfa meningsmotståndarna med hårdare tag och ännu hårdare tag.
Vi andra, vad gör vi? Jo, vi doppar huvudet i sanden och sköter oss själva så gott vi förmår. Den kollektiva avtrubbningens tid är här. Det plingar till i telefonen, vilket temporärt får mig att slita upp huvudet ur kvicksanden: “Skynda dig! SISTA chansen att fynda 70% på ALLT.”
Världen kan stå i brand på så många olika sätt. Vad är väl Putin, Hamas och Kurdiska räven mot Black Friday, Black Week och Cyber Monday? Kommersens uthållighet och skoningslöshet segrar alltid över de verkliga problemen. Det är sen gammalt. När ännu ett
bortglömt företag bidrar med det fjärde reklamutskicket den här förmiddagen, stänger jag helt sonika av telefonen. Det får vara nog nu.
Ni som minns den svenske fotbollssupporterns besvikelse, som sedermera blev en viral klassiker, under EM 2016, efter Sveriges förlust mot Italien, när Grankvist halkade med tre minuter kvar och Italien gjorde mål: “Jag orkar inte mer. Det är så jävla dåligt. Vem halkar när det är tre minuter kvar?” Det är lite så det känns. Jag orkar inte längre med dessa kommersiella övergrepp i reklamutskick. Jag vill inte ha skiten längre. Ge mig tillbaka barndomens fridfulla juletider. Ge mig Jesusbarnet i krubban, ge mig julkalendern med Albert och Herbert, ge mig Karl-Bertil Jonssons glöggfryntlige pappa Tyko och ge mig morbror Arthurs tändstickstavla med Bodens fästning som var tillägnad byrådirektör H.K. Bergdahl. Ge mig Last Christmas med Wham, ge mig brandgula miniskidor i julklapp och ge mig en match i bordshockey med brorsan, iklädd långkalsonger och raggsockor. Snälla, skicka tillbaka mig 40 år i tiden till en riktig jul, för som det är nu så orkar jag inte mer.
Men. Den nya dagen randas. Och det är tre veckor till julafton. Med fem förväntansfulla barn, exfru och blivande (?) fru, en gammal mor och en uppsjö av välgörande ändamål, går det inte att komma undan med ett halvhjärtat “Jag orkar inte”. Det duger helt enkelt inte om du ska överleva julen med hedern och samvetet i behåll. Det är bara att sparka av sig snömodden, torka bort rinnsnuvan och ge sig in i vedervärdiga galleriornas trängsel. Du kan möjligtvis få stopp på Putin, bli fredsmäklare i Mellanöstern, stoppa koldioxidutsläppen och finna en patentlösning på gängkriminaliteten. Men du kan aldrig vinna mot den galna julhandeln. Det går bara inte.
Men. När du väl har accepterat dina begränsningar, övertrasserat julklappsbudgeten och spikat fast den plastiga spiran i julgranstoppen, då kan du börja skymta slutet på eländet. För snart är det över. Snart kan vi lägga kommersen bakom oss, sjunka ner i det välbekanta soffhörnet, lägga upp de raggsocksklädda fötterna på bordet. Snart kan vi andas ut och njuta av hur Karl-Bertil Jonsson lyser upp samhällets skuggsida med sina små tomtebloss av vänlighet…