Den frågan kommer nog att vara återkommande i mina kommande krönikor i Folkbladet på nyhetsplats och under några sommarveckor på ledarsidan.
Svaret är nämligen inte så självklart som man kan tro och styr i mångt och mycket det som händer i svensk politik och därmed hur landet styrs.
Först kan det tyckas ganska enkelt. Dagens partiväsende har växt fram från de grupperingar med olika intressen som fann det för gott att organisera sig i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Det var den framväxande industrins arbetare som utgjorde basen för Socialdemokraterna. Industri-och godsägare organiserade sig i Allmänna Valmansförbundet som via Högerpartiet blev dagens Moderata Samlingsparti.
Bönderna startade Bondeförbundet som idag är Centern.
Frisinnade och liberaler som var välutbildade formerade olika partikonstellationer som på 1930-talet blev Folkpartiet som blivit Liberalerna.
Vänsterpartiet var från början en kommunistisk utbrytning ur Socialdemokraterna som så småningom övergav kommunismen.
På 1950-talet började arbetet i framförallt frikyrkliga kretsar att försöka få in mer kristna värderingar i politiken och 1964 bildades Kristen Demokratisk Samling, KDS, idag Kristdemokraterna.
Ur miljö- och fredsrörelsen växte Miljöpartiet fram som bildades 1981.
Några år senare, 1988, bildades Sverigedemokraterna av personer som tidigare varit med i högerextrema och nazistiska organisationer.
Ser man till vilka tydliga intressen som bildat de partier som idag utgör Sveriges riksdag borde det alltså inte vara så svårt.
Anser man sig tillhöra arbetarklassen så röstar man till vänster på S eller V. Tillhör man den besuttna överklassen så röstar man på M. Bor man på landsbygden röstar man på C osv. Men som vi alla vet är det inte så enkelt.
Det beror naturligtvis på att samhället förändrats. Vi fick en framväxande medelklass, tjänstemännen har blivit fler, medan industriarbetarna har blivit färre samtidigt som de lågavlönade i offentlig och privat tjänstesektor har ökat i antal.
Arbetarepartiet Socialdemokraterna har varit skickliga på att vidga sin väljarbas i takt med att arbetsmarknaden förändrats, men ändå minskat i styrka.
Moderaterna nådde sina högsta röstetal när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg lanserade ”De nya Moderaterna” som skulle vara det nya arbetarepartiet. Det blev dock i längden för mycket för partiets aktivister och efter en valförlust blev Moderaterna som vanligt igen och föll tillbaka till sitt gamla väljarstöd.
S och M har ändå klarat sig hyggligt i den föränderliga politiken. Sämre har det gått för de mindre partierna.
Centern har lyckats med konststycket att tappa väldigt mycket av stödet på landsbygden. I jakten på nya väljare i städerna blev partiet liberalt. Det gick så där.
Kristdemokraterna har under Ebba Busch utvecklats till ett stenhårt värdekonservativt parti med interiörer som gör att verkligheten överträffar dikten. Levi Pethrus och Alf Svenssons parti skakas anklagelser om sexuella trakasserier under ett veritabelt fylleslag. Anklagelserna riktades från en framträdande partiföreträdare som vill legalisera cannabis. Hon uppgav att den nuvarande partisekretaren var den som kladdat på henne. Resultat, den polisiära förundersökningen lades ner men partisekreteraren fick sparken. Intrigen är så osannolik att en manusförfattare till en TV-serie knappast skulle kunna komma på den. Kristdemokraterna ligger risigt till.
Det gör också Miljöpartiet och Liberalerna som på senare år hattat fram och tillbaka om att vara med i regeringar eller inte.
Sverigedemokraterna är naturligtvis det parti som kunnat dra nytta av de senaste årens förändringar. Svensken i gemen är inte rasist, men SD, som bildades av rasister och nazister, fick en gratischans när axeln mellan S och M om en reglerad invandring bröts eftersom både S och M var beroende av stöd från Miljöpartiet. Att sedan befolkningen på gamla bruksorter och på landsbygden ansåg sig svikna av S och C bäddade för ytterligare stöd för SD.
Där är vi nu med en regering som regerar på SD och Jimmie Åkessons nåder. Hur det ska gå i längden ska bli spännande att följa. Det finns mycket att botanisera i inom politikens föränderliga värld. Om det och en del annat tänkte jag skriva om i Folkbladet i vår och i sommar.