Etthundratrettio mer eller mindre förväntansfulla ungdomar väntar på bussen vid torget. Deras packningar är olika stora och olika praktiska.
Själv har jag hittat en kvarlämnad ryggsäck i garderoben, efter nåt av barnens Thailandsresor, som ser riktigt proffsig ut. Vi ska på läger. Allt är minutiöst planerat. Stället vi ska till är primitivt, både vatten och el saknas och vi ska bo i militärtält och vindskydd. En flicka avslöjar att hon inte ens sovit i tält förut. Vi låtsas som om vi aldrig hört talas om power banks och har sagt åt eleverna att lämna telefonerna hemma. Skogen runt tälten är stor och mörk. Vad har vi gett oss in på?
Vädret är fantastiskt och det finns en roddbåt som vi får låna. Flytvästar på och det spelar inte så stor roll om man inte har en aning om hur man får båten att gå i den riktning man vill. Några provar fiskelyckan och det tjoas över mörtar och en och annan gädda, men vad gör man med fisken när man fått upp den? Ovana fingrar rör försiktigt vid den glansiga fiskkroppen och den åker raskt i vattnet igen. I vissa fall följer både drag och lina med.
Våra nyanlända elever är också med. En kille har nyligen lärt sig simma och han plaskar glatt runt i vattnet, de andra är imponerade över att han lärt sig så snabbt. De bestämmer sig för att de också vill sova kvar, även om de var tveksamma till en början.
Vi slevar upp potatissallad och kassler och delar ut Festis. Sen är det plötsligt dags för mellis. Alla är hungriga och själv äter jag mer än vad jag nånsin gör hemma. Måste vara skogsluften.
Mörkret faller i sensommarkvällen, många undrar vad klockan är eftersom de inte har någon telefon att kolla på och ficklampornas sken spelar över sjön. Det blir kvällsfuktigt i luften och tälten som tidigare under dagen varit bastuvarma börjar kylas ner. Varmare kläder plockas fram, flera berättar om hur många olika lager de har på sig, helt enligt dagens lektion i att klä sig rätt så man slipper frysa. Vi går runt och säger god natt, någon vill åka hem, men efter samtal till mamma känns det bättre. Andra längtar hem till sin egen säng, eller kanske allra mest till mobilen. Men det funkar och lugnet lägger sig så småningom. Vi lärare ska sova i vindskydd och vi skrattar hysteriskt när vi lagt oss tillrätta och inser att kroppen inte riktigt vet hur den ska hantera det stenhårda underlaget. Men det är förunderligt vackert med lägerelden och den fullständigt stjärnklara natten och även om det är obekvämt är jag glad över att vara just där, just då. Sova kan jag göra en annan natt. Och trots all ondska och oro, mobiler och teknik, så är vi människor med ett sinne för naturen, även våra barn.