Men ska stödet ligga kvar måste S presentera en tydlig bild av vad partiet vill göra långsiktigt. Enligt Statistiska Centralbyråns stora väljarundersökning skulle 38,6 procent ha röstat på Socialdemokraterna om det hade varit val i maj. Det är en uppgång med 8,3 procentenheter sedan november förra året.
Uppgången har skett utan att S-ledningen presenterat särskilt mycket politik. Det är istället regeringens tillkortakommanden som gjort folk missnöjda. Så brukar det vara efter ett val. Särskilt när det blivit regeringsskifte. Oppositionen som vann valet drar på sig missnöje som nu genom att vara saktfärdiga med att uppfylla konkreta vallöften. Men det kan också vara som när regeringen Reinfeldt efter valsegern 2006 drog igång ett reformprogram av trygghetssystemen som orsakade mycken vrede i folkdjupet. Men Fredrik Reinfeldt kunde sitta kvar efter valet 2010.
Den borgerliga alliansen hade ett genomarbetat reformprogram med sig när de tillträdde 2006 och det räckte för att klara en valseger även 2010. När man tittar tillbaka på Sveriges politiska historia de senaste 40 åren så kan man också ana ett mönster för vad som ligger bakom långvariga regeringsinnehav.Nyckelordet är förberedelse.
När S tog tillbaka regeringsmakten 1982 hade det förberetts noggrant. Partiet hade byggt upp ett minikanslihus på tolfte våningen i det tillfälliga riksdagshuset vid Sergels Torg. När valet var vunnet klev tjänstemännen in i det riktiga kanslihuset och drog igång arbetet som statssekreterare.
Det började med en rekorddevalvering av kronan med 16 procent och ganska tuffa nedskärningar, bland annat på kommunerna. Resultatet blev naturligtvis stort missnöje och S såg ut att förlora valet 1985. Men i valrörelsen vände det och regeringen Palme kunde sitta kvar. Sedan vann S valet även 1988. Därefter blev den ekonomiska krisen för mycket och 1991 blev det maktskifte igen.
Då var regeringen Bildt som var beroende av Ny Demokrati i riksdagen inte särskilt väl förberedd. Krispaketen kom i rad, men den fasta kronkursen gick inte att försvara. Svensk ekonomi var i ett ganska bedrövligt skick när valet 1994 närmade sig.
Då gick Socialdemokraterna till val på något så unikt som kraftiga besparingar. Krismedvetandet hade blivit så högt att det gick hem och Ingvar Carlsson kunde bli statsminister igen med Göran Persson som finansminister.
Efter några år blev Persson statsminister och lyckades sitta kvar ända till 2006 då en väl förberedd borgerlig allians vann och kunde regera i åtta år innan det programmet var uttömt.
Efter det har tillvaron för S- och M-ledningarna komplicerats av SD: s frammarsch och politiken har byggt på bräckliga december- och januariavtal och nu Tidöavtalet mellan de borgerliga och SD.
Hur hållbar den uppgörelsen är återstår att se. Men den är inte särskilt väl förberedd och tolkningsmöjligheterna är många. Det är ingen vidare grund för regeringen inför nästa val.
Å andra sidan duger det inte för Magdalena Andersson och S att sitta nöjd och enbart kritisera regeringen. Det kan räcka för att vinna nästa val, men inte för en långvarig regeringsperiod.
En klok oppositionsledare använder tiden i opposition för att förbereda ett långsiktigt regeringsprogram. Då får man inte vara rädd för att tillfälligt tappa i opinionsmätningarna när saker som kan vara kontroversiella diskuteras. Att återta regeringsmakten utan en rejäl styråra är inte mycket lönt.
