I skolans lokaler diskuteras den senaste undersökningen från Ungdomsbarometern, som i korthet visar att det politiska engagemanget och tron på demokrati minskar, en femtedel av unga killar tycker till exempel inte att demokrati är det bästa systemet i alla lägen. Dagens unga, 15-24 år, engagerar sig hellre i saker som skapar trygghet och säkrar nuet, sånt man kan kontrollera i en annars helt oförutsägbar omvärld. Vänner, familj och den egna ekonomin blir det viktigaste, miljö och klimat är fortfarande viktigt men har sjunkit från 55 till 34 procent på två år. Andelen som identifierar sig som antirasist och feminist minskar också. År 2020 identifierade sig 32 procent som antirasister – nu är den siffran 17 procent, nästan en halvering. Andelen som kallar sig feminist minskar från 30 till 23 procent.
I oroliga tider med krig och pandemier tenderar vi att bry oss mindre om omvärlden och fokusera mer på det lilla. Det kan också märkas i de val elever gör, till exempel är det många som i sina funderingar kring universitet ser det som viktigt att utbildningen finns på nära håll så att man slipper flytta, vilket ter sig mycket skrämmande. Man vill ha sina föräldrar nära och helst slippa skaffa så många nya vänner. Det är väl annars lite själva idén med att plugga vidare, att komma bort från allt det invanda, få en massa nya kompisar och få bli vuxen. Men trygghet hamnar högt upp på listan över vad som är viktigt och där hamnar även ekonomin. Unga idag oroar sig mer över den än tidigare generationer och många jobbar extra, ibland så mycket att det blir svårt att hinna med skolan.
Bland elever kan man ibland skönja två sorters inställning till skolan. Vi har de som är “kunder”, de “beställer” den undervisning de vill ha, de kräver och vet sina rättigheter. Tyvärr bidrar väl dagens marknadsskola till undfallande lärare som inte törs säga emot alla gånger. Sen har vi de andra, de som är så rädda för att ställa frågor eller ifrågasätta, för att inte visa att de inte kan, trots att de är i skolan för att lära sig, ingen begär att de ska kunna allt i förväg. Eller så är de rädda att riskera lägre betyg om de visar att de inte hänger med direkt eller att läraren ska “hata” dem ifall de ifrågasätter något, och därför sätta lägre betyg. Hur kunde det egentligen bli så här? Och hur ska vi fixa det? Ibland känns det som om vi skulle behöva backa långt tillbaka för att göra om och göra rätt.