Skräcken etsades i hjärnbarken. Tiden stannade. Tankar rusade till två ansikten jag kände, som arbetade i World Trade Center. Minnen längs broarna, över turkosblått hav, mot Key West, sjungande: We are family, fick tårarna att rinna.
Vi stod nära varandra, kollegorna, försökte förstå de fasansfulla nyhetsklippen, delade tomheten när hoppet rasade likt korthus mot marken. Vi fullföljde våra sysslor, omskakade, levande, men förändrade.
Under åren har Sverige förändrats. Många menar att det inte stämmer, att allt är som vanligt eller bättre än det någonsin varit. Andra känner otrygghet. Den subjektiva känslan är individens personliga, alla har rätt till åsikter. Public-media, myndigheter och politiker bör däremot förhålla sig till statistik och fakta.
Sanningen är sällan den vi önskar.
Efter terrorattackerna, 11 september, demoniserades människor. Muslimer fick betala priset. Skräckspridarnas budskap, om förslavandet av den fria världen och tystandet av oliktänkande, är långt ifrån alla som delar.
Rädslan får aldrig styra våra sinnen, peka ut oskyldiga individer.
Våldsbejakande extremister vill splittra människor till ett vi mot dem, försvaga samhället och stärka makter. De vill genom terrorattacker att människor ska gripas av panik, bli skräckens budbärare och hata oliktänkande.
Sverige måste därför värna sammanhållningen kring viktiga demokratiska fundament och skydda civilbefolkningen. Även om priset blir på bekostnad av åberopande om religionsfrihet.
Vi får aldrig sluta prata om faror: människor som indoktrineras och anser sig ha rätt att besluta vem som ska leva eller dö, vad människor ska bära för kläder, vem människor får gifta sig med.
Om vi blundar för antidemokratiska krafter som sveper in över landet vinner extremisterna som flyttar fram sina positioner. Till deras hjälp finns samhällsdebattörer som genom uttalanden försvårar terrorbekämpning, som kidnappar diskussioner och stämplar människor. De dödar nödvändiga och nyanserade debatter, föringar problemen där ansvariga måste uppmuntras att agera hårdare.
Beslutsfattares primära uppgift är att skydda människor som finns i landet mot faror. Ett svagt Sverige lämnar utrymmen för att farliga krafter tar över. Det bevisar Säpos rapporter. Vi ser ständigt varningssignaler där kollektiva identiteter tillåts styra över individers liv och åsikter. Facit visar hur många som mördat oskyldiga under IS-flaggor och nu går ostraffade på Sveriges gator.
Attackerna den 11 september planerades i Hamburg under 2 ½ år. Vilka skräckvågor som planeras i realtid är verkliga mardrömmar.
Institutioner måste bygga på sekulariserade principer, separerandet av religion och stat är en förutsättning för samhällstrygghet.
Kampen mot terrorismen måste vara levande, i allt beslutsfattande. Sverige ska inte vara ett tillåtande land för symbolistiskt förtryck. Sverige ska vara ett tillåtande land där alla har rätt att leva med eller utan tro. Punkt. Sverige bör städa i varje potentiell grogrund för radikalisering, oavsett om det är i skolan, i föreningar, under religiösa tak eller på sociala medier.
Årsdagen för de 2996 offren i terrorattacken bör hedras med krafttag, inte bara prat, mot extremism, fanatism och terrorism. Oavsett om budbärarna finns till höger eller vänster och agerar utifrån religiös-, nationalistisk- eller moralisk ideologi.
Om vi värnar alla människors fri- och rättigheter blir det uppenbart vilka som faller på demokratins målsnöre.
Vem kan och vem kan inte ta i hand på det.