Meddelandet kommer strax före lunch. Jag öppnar det, intet ont anande, och hjärtat stannar nästan.
Befinner mig lite i chock resten av dagen faktiskt. Nej, ingen har dött eller är sjuk, det är inget sånt, det är bara yngsta sonen som meddelar att han fått en lägenhet och flyttar om mindre än två veckor. Det kom ju inte som en total överraskning direkt, han har ju pratat om det och letat, men ändå, så snabbt liksom, trodde att jag skulle ha ett par månader att förbereda mig i alla fall.
Plötsligt går livet in i en ny fas, en där det inte längre finns några barn i hushållet. Från att ha varit fyra är det nu noll. När de äldre har flyttat har det också varit lite vemodigt, men skönt trots allt, och det blev ju inte helt tomt. Men nu är det verkligen den sista och vi får hela huset för oss själva. Det blir nog inga problem att fylla tomrummet rent materiellt, planer finns på nytt gästrum och kanske fler garderober, men känslomässigt är det nåt annat.
Vissa saker kommer jag inte alls att sakna, som att köket är ett kaos när man kommer hem, trots att det lämnades i städat skick, alla kökshyllor som gapar tomma för att huvuddelen av glas och tallrikar befinner sig odiskade på övervåningen och att jackor, tröjor, udda strumpor med mera ligger slängda på soffan i hallen. Men de spontana samtalen i köket på kvällen, det vardagliga småpratet, det kommer jag att sakna.
Häromdagen pratades det på jobbet om vad man egentligen gör när man får så mycket tid över, och pengar, för när barnen flyttar ut kan vara den enskilt största löneökningen. Det går till exempel antagligen åt både mindre mat och mindre el. Och tiden, ja, det är nog inga svårigheter att fylla den heller egentligen. Det är ganska skönt att göra ingenting, inte behöva laga middag vid en viss tid, inte ha en översvämmad tvättkorg var tredje dag och inte behöva plocka kringströdda grejer överallt. Och när man träffas är det som vuxna jämlikar och det är så roligt. I helgen har alla barn, flickvänner, fruar och barnbarn varit på besök och det är prat och skratt, stoj och stök, och sen är det lika skönt när lugnet lägger sig igen.
Har för övrigt tillbringat dagen i ett höstsöndagsöde Söderköping. Inte en människa i rörelse och kaffet som var tänkt att intas på Brunnen innan inplanerat teaterbesök, fick ställas in, då det var tvärtstängt. Ett hotell? En söndag? Inte var det så lätt att hitta nånstans att äta efteråt heller, men när vi satt oss tillrätta på den lokala kinarestaurangen kändes det tryggt att se att det finns folk i staden, även om de flesta bara kom in för att hämta mat som skulle ätas hemma.
Ja ja, tiden går ju fort och snart är det sommar igen och illusionen om att man bor på en plats där det händer grejer kan återuppstå.