Norrköpingsfängelset byggdes 1790 som kronospinnhus och hade föregåtts av ett spinnhus på Saltängen. Där tvingades lösaktiga och brottsliga kvinnor bland annat spinna. Enligt lagen kunde en kvinna som fyllt 18 år, och som var ogift och arbetslös, sättas på spinnhus.
Anläggningarna hade dubbla syften: de intagna fångarna skulle göra rätt för sig och textilindustrin skulle förses med billig arbetskraft.
Det hade funnits ett spinnhus i Norrköping under en kort period redan på 1600-talet, men det är inte klarlagt var det låg. Att ett kvarter på Saltängen 1729 fick namnet Spinnhuset indikerar att det kan ha legat vid Saltängsgatan mittemot Gamla tullhuset.
Efter långa förberedelser öppnades 1742 ett nytt rasp- och spinnhus på Skeppsholmen (numera den östra delen av Saltängen). Spinnhus fanns då i Stockholm, Göteborg och Åbo och det i Norrköping fick hela östra Götaland som upptagningsområde. Rasphus var straff- och förbättringsanstalter där manliga förbrytare, lösdrivare och vanartiga ungdomar sysselsattes med raspning, dvs. rivning av färgträ till fint spån.
Anstalten låg vid Spinnhusbron som gick från dagens Saltängsgatan över Lillån till Skeppsholmen. Vid utgrävningarna inför byggandet av Inre hamnen har arkeologerna påträffat lämningar efter spinnhuset, bland annat husgrunder och latringropar.
Huvudbyggnaden bestod av ett trähus i två våningar och vindskammare överst. På första våningen fanns kök och bostad för vaktmästaren, på andra våningen arbetsrum och en liten kyrksal. Straffinrättningen skulle ha plats för mellan 50 och 60 interner.
Det var Drags yllefabrik, under ledning av disponenten Harald Urlander, som arrenderade det nya spinnhuset. Därigenom fick Drags rätt att använda anläggningens kvinnliga arbetskraft istället för att köpa garn från de bondkvinnor som satt hemma och spann.
Några större förtjänster verkar inte arrendatorerna ha gjort på spinnhushjonen. Många var sjuka och orkeslösa och beläggningen var inte sällan låg. Vid en inspektion 1750 fanns bara åtta interner och landshövdingen beordrade en razzia efter ”vanartige och löse, till arbete dugliga personer”.
I början av 1770-talet konstaterades att husets bristfällighet och den ohälsosamma omgivningen hade gjort att de flesta intagna var sjukliga och sängliggande. Det skulle krävas en genomgripande renovering av huset på den sanka holmen. I stället uppfördes 1790 ett nytt kronospinnhus som ett annex till Drags – den kvinnliga arbetskraften fanns fortsättningsvis direkt i anslutning till fabriken.
Den nya anstalten blev en slottsliknande byggnad med väldiga arbetssalar och upp till tio meter i takhöjd. Det var Gustav III själv som drev igenom det ståtliga bygget och länge sågs spinnhuset som en mönsteranstalt och sevärdhet. ”Detta prydeliga tvåvåningshus presenterar sig äfven långväga som ett slott eller recidence", skrev prästen Hans Olof Sundelius år 1798 i sin bok Norrköpings minne.
Det nya spinnhuset blev också en avsevärd industriell faktor. Ett 80-tal intagna kvinnor slet under 12 timmar långa arbetsdagar på Drags. I slutet av 1790-talet ökade antalet fångar snabbt. Från och med 1814 fick mindre barn följa med sina mödrar till anstalten och tio år senare fanns där 14 barn. Även föräldralösa barn kunde bli spinnhusarbetare – redan från sexårsåldern.
År 1849 blev spinnhuset ett av Sveriges första kvinnofängelser och fick namnet Allmänna straff- och arbetsinrättningen för kvinnor. Hit skulle alla kvinnor som dömdes till livstidsstraff föras från hela landet – det första året 49 kvinnor. Antalet intagna var då sammanlagt 180 vuxna.
Från och med 1865 tog fängelset, utöver livstidsfångarna, även emot kvinnor som dömts till straffarbete för upprepade stölder. Trettio år senare beslutade Fångvårdsstyrelsen att anläggningen i Norrköping skulle bli tvångsarbetsanstalt för kvinnliga lösdrivare. Straffångarna flyttades år 1896 och efter ombyggnation fanns plats för 156 lösdrivare.
Spinnhusperioden i Norrköping tog slut 1918 då anstalten istället blev fängelse för män. Det kom så småningom att bli ett av landets säkerhetsfängelser och senare häkte fram till nedläggningen.
Norrköpingsfängelset har byggts till i flera etapper och byggnader har tillkommit och rivits inom området. De båda flyglarna uppfördes en bit in på 1800-talet och på 1890-talet blev det delvis ett cellfängelse. Sedan år 1935 är fängelset byggnadsminne.